Ja, det gör det alltid av någon outgrundlig anledning. Jag har varit i upplösningstillstånd i snart två veckor på grund av krvabrev från min a-kassa. Trots att ingen betalning uteblivet eller varit försenad. Jag betalar alla räkningar jag får samma dag som jag öppnar kuvertet. Däremot så har Posten AB än en gång gjort bort sig. När min adressändring strulade då jag inte hade skrivit med min dotter eftersom hon är minderårig och därför att jag har ensam våådnad om henne. Jag trodde alltså att dit jag gör min adressändring dit följer hon, men så var ej fallet. Hon hade alltså "försvunnit" i systemet. Tänk er; en liten ensam treåring utan adress! Relativt komiskt. Så det är vad posten skyller mina uteblivna brev på. Jag kan inte veta hur mycket post som har försvunnit för mig, men åter till strulet med a-kassan. Det var alltså deras kvartalräkning som hade "kommit bort". Som alla vet så är kvartalsräkningar alltid relativt höga, så även denna, 1357:- . Så nu när jag har bott här i över en månad så får jag alltså ett kravbrev från HRF:s a-kassa att jag ska betala den summan med omedelbar verkan för att undvika att bli av med mitt medlemskap. Jag blev helt ställd och utom mig av ilska, då jag verkligen inte hade råd med denna räkning just den här månaden. Efter många om och men, så gick det i alla fall att betala av den i tre omgångar, dock så skulle hela summan vara dem tillhanda senast den siste april, vilket ger mig tre veckor på mig. Skulle jag ha mer pengar då än nu?! Blev helt galen, men det har ordant sig nu, de gick med på att jag betalade halva nu och den andra halvan om tre veckor då jag har fått pengar. Så det ordnar sig, som det alltid gör för en viss fröken Peterson.

Har lyst med min frånvaro på denna blogg för att min inspiration har svikit mig. Jag har alltid älskat att skriva och berätta, men något har stulit min vilja och lust för livets goda den senaste tiden.
Jag är en av de alla som får en viss fjäderlätt ångest längst in i själen när "knoppar brister" (Karin Boye) och våren blommar ut. Jag tillhör inte de som vaknar lyckliga med solen i ögonen och fågelkvittret som väckarklocka. Jag har under en period känt en inre panik och en känsla för vad som komma skall - något som vårens ljusa nätter ej kan förhindra. Jag kan inte specifiera mig, men något tynger mitt inre och det är inget som kommer att försvinna av egen kraft. Jag har kanske har blivit uppsökt av mitt ouppklarade förflutna och lövsprickningen som sker efter ett vårregn kommer inte att ordna upp mitt liv. Jag måste ta tag i det, men vem finns där när man inte vill.

Usch, vad trött jag blir på mina egna tankar, nu till något annat. Hade idag en föreläsning om att ha eller att vara. Z.S är specialist på att sätta igång tankeverksamheten om livets existentiella frågor. Går det att vara utan att ha och vilka behov klarar man sig utan. Vad lämnar man efter sig, materiella ting eller ett minne av en människa. Jisses, det finns så mycket som man borde göra, som man inte gör och så mycket som man absolut inte borde, men ändå gör. Jag kom i alla fall fram till att jag bara är utan tvång och stress när jag är tillsammans med Cornelia. Då spelar inget annat någon roll. Om saldot är tomt och räkningarna hopar sig, om man är sjuk, om man är stressad eller panikslagen. Inget spelar någon roll när vi bara är. Vi gör allt och ingenting, utan tvång från omvärlden på hur man ska/bör vara eller se ut. Det är bara hon och jag och jag älskar henne oavsett och hon älskar mig även oavsett vad jag har på mig eller hur många högskolepoäng jag har. Det är vid de tillfällena jag förstår vad kärlek är och hur lycklig jag är över att jag har fått känna den känslan. Jag skulle önska att alla på något vis kände det, alla har inte ett sådant förhållande till sina barn eller föräldrar ocg jag tycker genuint synd om dem för det är äkta kärlek i dess renaste form.