Jag har sedan ett tag tillbaka funderat över hur jag ska lära min dotter att respektera människor och dess känslor istället för saker. Under semestern jag just kom hem ifrån har jag funderat mycket över just detta och kommit fram till att uppkomsten till 90 % av alla våra bråk i vår familj är saker. Jag blir upprörd över min dotters brist på respekt åt alla de saker jag köper henne och utan att tänka blir jag så fruktansvärt arg att jag förlorar all behärskning. Två minuter senare när vi ber varandra om ursäkt så blir jag arg igen, den här gången på mig själv. Varför köper jag saker till min dotter? Varför köper jag den där 16:e barbiedockan, eller den 100:e dvd-filmen? Hon respekterar inte de saker hon har och kommer absolut inte att respektera de nya saker jag köper. Så varför gör jag det?

Jag har alltid definierat mig själv genom de kläder jag bär eller de saker jag äger. Under en kort period har jag intensivt tagit mig tid att fokusera, samla tankarna och komma fram till en slutsats. Jag är den jag är för att jag är jag, inte för att jag spenderar tusentals kronor i månaden på nya kläder, nya filmer, nya saker eller överflöd. Det gör mig bara trånghuvad och naiv. Så hur förmedlar jag då detta till min dotter? Okej, köp inga mer saker som hon inte behöver. Det är lättare sagt än gjort när man i stort sett gjort det sen innan hon var född.

Jag har också en känsla av att pengar får allt mindre betydelse, minnen och upplevelser betyder mer. Så nu när jag faktiskt känner en förändring i mitt tänkande med hjälp av vägledning av Hemligheten så vaknar jag glad varje dag, jag omvandlar mina negativa tankar till positiva utan att behöva lägga mängder med energi på det. Jag känner mig lycklig in i själen, in i roten av den som jag är och det är den mest underbara känsla jag upplevt. Jag känner mig laddad att ta mig an min familjs överflödiga liv och leva i all enkelhet, med fokus på respekt för människor, människors känslor och att spendera tid för varandra och inte bli störd av saker. Så nu laddar jag batterierna för att ge min dotter upplevelser, tid och kärlek istället för saker, som vi ändå bara bråkar om.

Till nästa gång.

Så har vi kommit tillbaka till stan. Jag och J. Efter en vecka som gav massor och tog lagom. Hela resan var relativt oplanerad och innan vi ens kom halvvägs till Landvetter började ångesten att komma angående hur fruktansvärt fort semestern skulle vara över och vi skulle vara tillbaka innan vi visste ordet av. Men någonstans mellan Limmared och Göteborg central så återfick jag hoppet om en underbar upplevelse. När vi så väl kom till Landvetter ca 22:50 på fredagskvällen så hade vi sisådär 5 timmar till incheckning och ytterligare 2 till avgång. På en öde flygplats under ombyggnad skulle man då försöka att få några minuters sömn för att inte uppleva Tunisien med trötta ögon. På de mest obekväma sovplatserna jag upplevt, jag har varit med om en del, kunde både jag och J få ett par timmars osammanhängande sömn. Kvart i fyra åt vi frukost- nybakad kanelsnäcka och den sista latten på en vecka. Vi såg slitna ut och ville bara komma på planet och vara framme i Sousse. Allt gick smidigt och helt plötsligt satt vi och sov som svalungar vid hotellpoolen. Det var 30 grader och sjukt fint väder. Semestern hade börjat. Hotellet var precis så bra som man förväntar sig av en 4-stjärnig tillflyktsort. Vi hade världens största terrass, inte balkong terrass! Tyvärr hade vi sol på den på morgonen och eftersom det blåser kalla vindar i Afrika under natten så spenderade vi inte så mycket tid som vi skulle velat där ute.

Ni som känner oss vet att vi kunde inte låta en lördagskväll passera utan utgång, så vi tog oss ett par drinkar satte oss i en taxi och hamnade på en Ibiza-liknande klubb; Living. Den var tre våningar hög samt ett dansgolv utomhus. Vi lade ribban högt första kvällen och kom naturligtvis ifrån varandra, men vi hade fått ett gott intryck av tunisierna och var inte oroliga. Jag satte mig i en taxi tillbaka till hotellet vid halv tre, J kom strax efter.  Vi hade i alla fall överlevt första kvällen.

Både jag och J är väldigt sociala människor så under loppet av de första dagarna på semestern så hade vi i princip blivit vän med alla gäster på hotellet, samt dess personal. Förtjusande varelser. De kommande dagarna flöt på relativt slentrianmässigt, men utan krav och måsten. Mycket sol och bad, en himla massa öl, vi vågade inte ens oss på en gissning över hur många liter vi konsumerade. Sista kvällen kom alltför fort och vi skulle spendera våra sista dinarer på en vild utekväll. Jag uppfyllde min del av avtalet då jag träffat två hotellgäster från Skellefteå, som anlänt 3 dagar tidigare. De ville testa Living och jag hakade på. Det var lätt den mest underhållande kvällen på hela resan. Men med en tidig återresa morgonen därpå i åtanke åkte jag tillbaka till hotellet redan 02:00 och lämnade norrlänningarna på Living.

Resan tillbaka till Sverige var tuff, jag somnade dock innan vi ens hade lyft i Monastir, men sen kom ångesten och det kändes bitterljuvt att komma hem. Det skulle bli underbart att återse Cornelia, men det kändes inte kul att komma tillbaka till räkningar, skvaller och bekymmer.

Vi har i alla fall redan bestämt en återresa om ett par månader så slutet gott allting gott.

Till nästa gång

Vissa människors ovilja att förstå sig på andras liv lämnar mig ytterst obekväm. Jag har lätt för att läsa av människor och tyda signaler, därav min oförståelse för de som inte kan. När det dessutom handlar om nära och kära blir det extra svårt. Mitt liv tillsammans med min dotter är relativt enkelt, men även komplicerat och kantat av diverse "bumps in the road". Det är som de flestas liv. För det mesta odramatiskt och simpelt, men stundtals även hänsynslöst mödosamt. Det är inget jag kommer på mig själv att fundera särskilt mycket över i dessa dagar då vårt liv just nu är rysligt läckert. En påfrestande förkylning i bagaget och en stundande Afrikasemester "och på jobbet går det också bra" (M.H).

Jag kan nog ha en tendens att ta min allra närmaste familj; Mamma & Tommy, Fam. Persson och min mormor och morfar, naturligtvis mina underbara systrar m.fl, för givet. De ställer upp och passar min dotter allt som oftast och förstår hur vårt liv ser ut. De ifrågasätter inget så länge de läser av mig och ser att jag trivs. De ifrågasätter inget så länge de märker att min dotter mår bra. Så när jag möter människor i min vardag som inte har denna förmåga att läsa av och förstå sig på andra blir jag förolämpad. På samma sätt som man kan känna sig chikanerad när en vän som man alltid ställer upp för aldrig gör detsamma tillbaka, men mitt resonemang håller inte när jag drar andra paralleller. Det vore ju som att jag inte har förståelse för de som inte kan stava, bara för att jag kan. Jag är kanske för snabb att döma andra i denna fråga. Jag kanske tycker så högt om mina eventuella färdigheter att jag glömmer att alla har sina svårigheter. Jag är till exempel oförmögen att gå ner i vikt, medan andra lyckas med den för mig omöjliga uppgiften hela tiden. Jag ska tänka över min hypotetiska högfärdiga attityd.