Över i miljon svenska riksdaler spenderades under 2007 enbart på firandet av blomsterkungen Carl von Linné. På den officiella hemsidan för Linnéfirandet står det följande:  "Linnéjubileet har två tydliga mål, att öka intresset för naturvetenskap bland barn och ungdomar, och att allmänheten ska få en nyanserad bild av Carl von Linné."

Jag vill verkligen vara försiktig med att kritisera kulturvetare och know-it-alls, men vart ska Växjö kommun dra gränsen?  

Läser idag en artikel angående ett ständigt mer utbrett tablettmissbruk bland allt yngre svenskar. Att droger/alkohol/sex är ett spännande ämne för de allra flesta i tidig tonår är ingen nyhet. Det finns dock anledning att skilja på att testa någon enstaka gång eller att nyttja för förströelse eller fest. Sen finns det ytterligare en kategori, de människor som använder substanser för att kunna överleva ångest och depression. Det är den sista arten av missbruk jag vill att ni ägnar några minuter av att fundera över. Det är ingen exceptionell åsyn att en trettonåring köper tabletter som, Tradolan och Subutex över internet för någon enstaka hundralapp. De här båda läkemedlen används aktivt vid avvänjning för bl.a. heroin. Däremot finns det kritiker som menar att tabletter av den här arten sällan hjälper en missbrukare bli kvitt sitt beroende utan istället använder t.ex. Subutex som ett substitut för den initiala narkotikan. Tradolan används som ett morfinliknande ämne och verkar på delar av det centrala nervsystemet som hjärnan och ryggmärgen. Läkare beskriver att ett missbruk av den här typen av tabletter mer än sällan leder till andningsvårigheter, muskelsvagheter och hallucinationer alla biverkningar att ha respekt för.

De två unga tjejer som intervjuas i en artikel för Expressen idag den 28 januari 2008 säger att tabletterna används för att verkar lugnande och ångestdämpande. Jag funderar vart det ska sluta. Jag har de senaste åren av mitt liv omgett mig av likasinnade människor och när vi diskuterar de här samhällsproblemen är det ingen som någonstans kan förstå hur det har kunnat bli så här. Steget är så litet att bara 10 år tydligen gör enorm skillnad. Vad gör ungdomar med oro och djup nedstämdhet om ytterligare 10 år? Vad kommer min dotter att utsättas för? Jag hoppas naturligtvis att hon kommer att växa upp och slippa det tunga och mörka som de här två tjejerna i Expressen beskriver, men nedstämdhet, humörsvängningar, vilsenhet och melankoli knackar på dörren den dagen du fyller 13 och det är upp till mig hur hon kommer att reagera på det som kommer att florera bland tonåringar då. Jag blir orolig över den här mentaliteten att "det händer inte mig". För trots att tjejerna i tidningen nyligen förlorat sin vän i Tradolan - missbruk tvivlar jag på att det kommer att få dem att sluta. Trots att folk dör av alkohol slutar inte jag att dricka. Trots att människor insjuknar i lungcancer av rökning slutar inte rökare röka. Människor dör av fetma, men jag slutar inte äta. Cyklister utan hjälm dör, jag cyklar 1.7 mil varje dag utan hjälm. Jag ska nog tacka min lyckliga stjärna att jag lever. Det kanske de flesta borde. Därför skulle jag inte bli förvånad om någon av de här två fjortonåriga flickorna dyker upp på löpsedlarna om några månader. För de allra flesta går genom livet med tanken "det händer inte mig".

Till nästa gång

Jessica

Har nyss kommit hem efter en synnerligen trög stängning. De hade visst utfärdat en storm/orkanvarning inatt, jo tack det märkte vi! När jag och Tobbe runt 01:00 skulle bege oss på våra patetiska små cyklar kom vi varken fram eller bak. Regnet var iskallt och dominerande. Vi gick en bit sen sa vi hejdå. Envis som jag är satte jag upp och började trampa tillsynes förgäves, men hem kom jag. Dock blöt, frusen och trött. Ändå sitter jag här, framför datorn, lyssnar på Placebo och väntar på att sömnen ska infinna sig.

Lyfter på hatten till nästa gång...

Klockan är 00:40 och jag är outgrundligt utmattad och hjärnan till trots kan jag inte somna. Imorgon kallar plikten och en avskedsfest för en assistent. Med det i bakhuvudet vill jag inget hellre än att lägga huvudet på sned över en mjuk kudde och slumra till för att orka med morgondagen.

 Det blir jobbigt att andas ibland, inte rent fysiskt. Det är mer så att hjärnan inte orkar med. Det händer att det hugger i hjärtat och att allt blir svart ett ögonblick, men jag har inte oroat mig för egen del den sista tiden. Människor runt omkring mig lever i allra högsta grad och har verkliga bekymmer och vardagliga rutiner. Jag bara flyter. Andra lever händelserika liv och samtalar livligt om nya möten med andra som gör dem lyckliga. De lever. Jag är. De allra flesta är nere då och då det hör livet till sa en vän till mig en gång för längesen, men när de själsliga dilemmana tar över din kropp och blir fysiska då är det dags att stanna upp. När jag i mitt umgänge med andra ser vilka funderingar som förbryllar dem så känner jag mig inte som någon annan. De lever. Jag är. Det kan finnas två olika hypoteser till detta faktum.

1; Jag tänker och analyserar sönder allt för att skydda mig själv och min dotter.

2; De människor jag umgås med inte alls funderar över värdsliga ting, som varför kassörskan i butiken ler lite konstigt, varför mannen på busshållsplatsen håller kvar blicken vid dig länge, varför din chef inte uppskattar det du gör.

Helt logiskt inser jag att ingen av de här båda hypoteserna är svaret på varför jag känner mig som jag gör, men för att hårdra det så är det ungefär så det känns då och då. När jag inte förstår hur upptagna andra är att de inte hör andras svårigheter så är det ungefär så jag resonerar. Jag gör näm ligen alltid plats i mitt liv för andra. Jag öppnar mitt hjärta och jag lyssnar och gör allt för att de ska må bra. När jag någon gång i tidig skolålder insåg att jag var en god vän som inte tog någon för given så fanns det aldrig någon tanke på att man någonsin skulle få något tillbaka från de människorna. Deras vänskap skulle betyda mer än något annat. När jag i detta nu återigen överanalyserar så inser jag att jag idag i allra största grad fordrar mig någonting i gengäld. Jag förväntar mig en vän som då och då frågar hur jag mår. En vän som lyssnar på svaret på frågan de ställde. Någon som ser och hör på mig när jag inte är på topp. Att slippa låta självömkan ta över. De lever. Jag är. Den enda tanken som slår mig när jag funderar över varför människor har slutat att se andra är att de flesta anser att deras liv är det viktigaste och att det enbart innebär huvudbry genom att fråga en medmänniska hur de egentligen mår och lyssna på vad de har att säga. Verkligen lyssna. Det är min summa av mina snart 25 års sönderanalyserat grubbel.

Jag tror på ödet, men även på karma. Jag tror att någon gång i livet kommer jag att få tillbaka något för trogen tjänst som lojal vän. De är. Jag lever för dem.

Varma hälsningar Jessica Petersson