Termen utbrändhet har blivit ett modeord under 2000-talet. Inte för att det blev "inne" att hamna i det här tillståndet, utan för att den här typen av total orkeslöshet blev en Svenssonterm. Vem som helst i vilken ålder som helst ur vilken samhällsklass som helst kunde drabbas av den här utmattningsdepressionen. Det spelar ingen roll om du är 22 eller 45. Om du har småbarn eller vuxna barn eller inga alls. Det har även kommit att spela en mindre roll vilket arbete du utövar. Din arbetsplats behöver utåt sett inte vara hektisk. Du behöver heller inte ha särskilt mycket ansvar i din befattning på arbetet. Till en början behöver det inte ens synas utvändigt. Det har för mig varit den inre stressen och pressen jag lagt på mig själv, som tagit mig in i det nästa stadiet.  

Desto längre in i sjukdomstillståndet du kommer desto mer tär det på din kropp, på din kapacitet som mamma, fru, sambo, dotter och framförallt på din styrka som yrkesverksam människa.

För mig har tröttheten, mattheten och den nedåtgående spiralen som mamma och som medarbetare och chef varit mest påtaglig. Jag har successivt sovit sämre och sämre. Min roll på jobbet har upplevts tyngre och tyngre trots uteblivande av mer besvärliga uppgifter. Det som tär på mig psykiskt är min bristfälla på den viktigaste uppgift jag har fått mig tilldelad här i livet; den att vara mamma. Jag har helt enkelt ingen ork. Viljan har aldrig upphört, men tröttheten och den konstanta irritationen gör mig helt enkelt till en sämre mamma än jag någonsin kunnat ana att jag skulle komma att vara. Det är nog det som har blivit den tyngsta biten för mig och min utbrändhet. Jag har idag kommit till insikten att det fortfarande går att avvärja den värsta och mer långvariga utbrändheten, som i slutändan leder till lång sjukfrånvaro. Jag har länge känt symptomen, men ignorerat dem och sett yttringarna som något annat. Idag är jag trött och matt p.g.a. det här. Idag är jag nere p.g.a. det här o.s.v. Men det hindret jag står framför nu är för stort och för energikrävande för att jag under rådande omständigheter ska klara av. Med den här insikten kan jag gå vidare, men broar kommer med all säkerhet att brännas och tryggheten kommer få sig en törn, men det till trots så väljer jag min framtid framför nuet. Jag har psykiskt sett gått vidare, främst i min yrkesroll. Jag ser ingen möjlighet för förbättring under rådande omständigheter och det är ledsamt för jag känner ändå någonstans i kärnan av mig att jag har mer att erbjuda, mer att åstadkomma som ledare, men som sagt jag väljer framtiden och framförallt min dotter över den återvändsgränd som är verklig.

Jag kommer finnas kvar där för er, mina älskade kollegor, men inte som den ni känner mig idag och inte som den ni vill att jag ska vara utan som den jag måste bli. Jag kommer inte att lämna er vind för våg, men så småningom när tiden är inne och när tryggheten öppnar sin famn för mitt framtida jag.

Till nästa mer upplyftande gång.