Dagen började med en två timmarspromenad inklusive lite shopping. Hade lovat pärlan nya Ray-bans och det fick hon. Handlade lite mat så att jag ska kunna göra matlådor för minst 6-7 dagar framåt. Mycket roligare att laga mycket mat, lättare att lyckas också. Idag vankades det korvstroganoff. Det var ett tag sen, men dock godare än jag mindes. Nu tittar Cornelia på Disneydags och jag lyssnar på A Camp. Första tvätten är klar om 15 minuter, sen är det Cornelias höjdpunkt på veckan; "Wild Kids". Me like Angus. Cornelia likes inte tjocka. Undrar om det är jag som avskräckt henne?! Haha. Det ska det blil ändring på! -2,2kg första veckan tyder på ett starkt engagemang, som alltid i början, innan jag tröttnar och självömkans svarta moln knackar på dörren. Gick bra för Helena också vilket glädjer mig mer av någon anledning.

Så till den veckolånga uppdateringen. #lätt suckning#
Veckan som gått har varit relativt händelselös, eller inte, vid närmare eftertanke. (Stänger nu av Nina Perssons försök att överträffa Cardigans och lyssnar nu på lite hederlig amerikansk idolcountry med Carrie Underwood).

Förra fredagen fick jag tillbaka min magkatarr - big time. Har minnesluckor där smärtan blev för svår att hantera, men efter regn kommer solsken, trodde jag när jag vaknade morgonen därpå utan några symptom. Halvägs in på arbetspasset kom det till min fasa tillbaka. Det kändes som att någon slog undan benen på mig. Svag som aldrig förr kämpade jag mig igenom hela passet och kände mig bättre och bättre för varje timme under kvällen. Söndagen innebar sista passet för veckan och det kändes bra. Tills 07:30 och en sjukanmälan som gjorde att jag öppnade restaurangen ensam. Gick väldigt bra ändå. Trött som få tänkte jag sova bort en hel ledig dag, men den fylldes istället av tvätt, disk och den eviga jakten på barnvakt.
Tisdagen innebar den första av tre stängningar. Det var hög försäljning och liten personalstyrka så det tog på krafterna. När torsdagen kom var jag svag i kroppen av utmattning och inte redo för en topp så hög. Vi sålde sjukt bra så det får vara medicin nog. Torsdagen innebar även ett farväl av den nygamla chefen. En liten tår kan ha skymtats i ögonvrån, men det kan jag förstås inte erkänna. Eftersom jag var så matt under torsdagsnatten så kunde jag inte föreställa mig att orka stiga upp klockan 09:00 dagen efter för att igen gå till jobbet. Men arbetsmoralen är stark så där stod jag åter igen och gav allt jag hade kvar, vilket var förvånadsvärt mycket. Lisa fick sin födelsedagsblomma och jag firade helg. Med svaga symptom på magkatarren så tog jag det så lugnt jag bara kunde under gårdagskvällen. And here we are.
Hade velat åka till pappa idag, men jag kände mig trött och sliten efter veckan så jag bestämde mig för att stanna hemma och frossa i frukt.

Livet flyter på så himla bra just nu och det är mycket som händer hela tiden, bloggen kommer därför inte uppdateras särskilt ofta, men man vet aldrig när det vänder så fortsätt kika in.

Jag avskyr verkligen att jobba 7-16. Jag har oftast lätt att stiga upp och komma iväg den 8 km långa vägen till dagis och tillbaka till jobbet. Tiden går fort under dagen, men när jag är på väg hem på ytterligare 8 km cykeltur så håller jag på att trilla ihop. Vi tvingas ta rast vid halv tio på förmiddagen sen är det inte en lugn stund fram till 16. Gissa om man är svimfärdig när man kommer hem. Jag avskyr att jobba 7-16 för att jag tvingas stiga upp klockan 05:15 för att hinna med alla morgonbestyr. Därför hatar jag att jobba 7-16. Vissa av er kan hävda att det är skönt att ha kvällen ledig i alla fall, men nej...Jag är så utmattad när jag har lagat middag, duschat (både mig själv & Cornelia) diskat, nattat Cornelia. Ojdå nu är klockan 20:30, jaha, det var den kvällen. För när alla de här rutinerna är avklarade så är jag om möjligt mer utmattad än tidigare och sängen är ack så lockande, men då ska det fixas bloggdesign åt hela bekantskapskretsen (missförstå mig inte, jag gillar det verkligen!) och nu är klockan 21:30 och jag är så trött att jag skulle utan överdrift somna på väg ut med soporna.

That's why I dont like you, 7-16!

Igår fick jag höra att jag var X förebild och mentor. Det gjorde mig alldeles varm inombords. Samtidigt som det känns stressande att höra det, men mest var det väldigt roligt och inspirerande. Så, X, jag ska göra allt i min makt för att lära dig allt jag kan... haha.

Har äntligen fått en chef som är hygienisk och pedant. Kan bara hoppas att det smittar av sig på alla, från gräsrötter till trädtoppar. Det har varit den bästa jobbhelgen jag upplevt sen Walles tid. Livet känns enklare enbart med tanken färsk i minnet att det kommer blir roligare på jobbet nu. Det är slut på bitter....or och tjuriga morgontrötta chefer. Vi har sett slutet på "backstabbing" och lögner (nej, jag tror inte på det själv heller).  

Var och solade imorse, Cornelia var hos en kompis. Min hy har blivit avsevärt finare på bara 3 solningar. Visst kommer jag bli skrumpen som ett russin om 30 år, men vad gör det.

A pedant is a person who is overly concerned with formalism and precision, or who 'makes a show of learning'.

Evelina fyller 26 år idag, GRATTIS!!!

Om det är kaos idag kan någon berätta meningen med imorgon, allt känns meningslöst. Jag önskar att jag kunde ta två steg tillbaka och andas. Det känns som att världen håller på att sluka mig. Kan någon skingra molnen...
Vill höra att allt kommer att ordna sig. Att det inte finns något att oroa sig over.

Har mina drömmar, mitt liv, min kärlek.

Har vänner och solsken över mig.

Varför gör vi det så svårt för oss, när det finns så många underbara anledningar till att vara lyckliga.

Människor ljuger, människor döljer, människor gråter, människor krigar. Och ingen vet varför. Om rädslan är det enda att vara rädd för, vad är vi då så rädda för.

Rädslan finns bara i vår fantasi.

Det här skrev jag för en vecka sen ungefär, glömde dock publicera det. Du som känner att du inte ska ta åt dig, gör inte det heller. Du vet själv vem du är och det här är inte riktat till dig.

Det här är ingen kamp om vem som har flest och svårast åkommor, vem som inte träffar sin familj frekvent eller vem det är mest synd om. Det är heller inget gruppboende för självömkare. Det här är en arbetsplats.

Jag är trött på att göra ensam vad jag anser är allas lika ansvar. Det medför att jag personligen inte kan göra mitt jobb i den omfattning som jag är kompetent och kvalificerad för. Det här gör att jag nu är farligt nära branten och den här arbetsplatsen är inte min sista anhalt i livet. Jag vill därför inte heller förstöra min kropp och mitt psyke förgäves. Jag vill inget hellre än att vara med hela vägen, men inte med människor som gång på gång kan strunta i att göra sitt jobb och komma undan med det. Jag har länge tagit på mig att göra deras jobb och därmed försatt mig i rådande tillstånd. Jag har ingen kraft kvar. Jag har heller inget hopp kvar för den här restaurangen om en del av personalstyrkan ska kunna komma och gå som de vill och vara impertinenta.

Respekt och medkänslighet är inte två ord som jag associerar med den här arbetsplatsen. Snarare självcentrering och bortskämdhet.

Jag vet vad jag är värd och jag vet hur mycket jag sliter för restaurangen och jag har ingen energi kvar för traggel, missnöje och slit för andras räkning.

associationer? Luktar det olika för olika människor?

Jag har en teori, om att alla uppfinningar som någonsin gjorts har gjorts för att i största möjliga mån slippa röra sig och möta andra människor face-to-face.

Telefonen - för att slippa gå eller rida till sin granne och prata med denne på riktigt.

Hjulet - för att slippa dra stockar för hand och för att återigen slippa gå och låta hjulet göra jobbet.

Utmana gärna min teori, men inte med typ vindmätaren.