Har lyst med min frånvaro på denna blogg för att min inspiration har svikit mig. Jag har alltid älskat att skriva och berätta, men något har stulit min vilja och lust för livets goda den senaste tiden.
Jag är en av de alla som får en viss fjäderlätt ångest längst in i själen när "knoppar brister" (Karin Boye) och våren blommar ut. Jag tillhör inte de som vaknar lyckliga med solen i ögonen och fågelkvittret som väckarklocka. Jag har under en period känt en inre panik och en känsla för vad som komma skall - något som vårens ljusa nätter ej kan förhindra. Jag kan inte specifiera mig, men något tynger mitt inre och det är inget som kommer att försvinna av egen kraft. Jag har kanske har blivit uppsökt av mitt ouppklarade förflutna och lövsprickningen som sker efter ett vårregn kommer inte att ordna upp mitt liv. Jag måste ta tag i det, men vem finns där när man inte vill.

Usch, vad trött jag blir på mina egna tankar, nu till något annat. Hade idag en föreläsning om att ha eller att vara. Z.S är specialist på att sätta igång tankeverksamheten om livets existentiella frågor. Går det att vara utan att ha och vilka behov klarar man sig utan. Vad lämnar man efter sig, materiella ting eller ett minne av en människa. Jisses, det finns så mycket som man borde göra, som man inte gör och så mycket som man absolut inte borde, men ändå gör. Jag kom i alla fall fram till att jag bara är utan tvång och stress när jag är tillsammans med Cornelia. Då spelar inget annat någon roll. Om saldot är tomt och räkningarna hopar sig, om man är sjuk, om man är stressad eller panikslagen. Inget spelar någon roll när vi bara är. Vi gör allt och ingenting, utan tvång från omvärlden på hur man ska/bör vara eller se ut. Det är bara hon och jag och jag älskar henne oavsett och hon älskar mig även oavsett vad jag har på mig eller hur många högskolepoäng jag har. Det är vid de tillfällena jag förstår vad kärlek är och hur lycklig jag är över att jag har fått känna den känslan. Jag skulle önska att alla på något vis kände det, alla har inte ett sådant förhållande till sina barn eller föräldrar ocg jag tycker genuint synd om dem för det är äkta kärlek i dess renaste form.