Inspirationskälla
Jag har följt alla svenska friidrottare under veckan. I vått och torrt får jag väl säga. Jag och Cornelia blev besatta direkt när VM i Osaka startade. Först med Carolina Klüft i hennes europarekordserie i sjukampen. Sedan vidare med Johan Wissman, Sanna Kallur, Linus Törnblad, Erica Mårtensson med flera. Jag har alltid sett upp till drivna idrottsmän- och kvinnor, men i detta VM har min beundran uppnått en nivå av dyrkan. Kan inte säga att jag är särskilt idrottsintresserad särskilt inte lagsporter. Men friidrott kan jag inte låta begå. Det är något som griper tag i mitt hjärta när jag ser dessa stora atleter lyckas och samma gripande känsla får jag när det går mindre bra för dem.
Idag sprang Sanna Kallur sitt livs lopp säger de som kan. Jag och Cornelia satt klistrade framför TV:n och visst var det en fantastisk insats, men hon blev så besviken över fjärdeplatsen att hon inte kunde hålla tårarna borta. Inte jag heller. Just i det ögonblicket när jag ser tårarna på Kallur känner jag mina egna kinder bli våta. Johan Wissman sprang semifinal på 400 meter och sprang sig till final, då kom tårarna igen (på mig). Höjdhoppsfiaskot för svenskarnas del delade ändå ut ett glädjeskutt i min IKEA-soffa. För det gick så överraskande bra för de andra i höjdhoppsfinalen.
Åter till min dyrkan av dessa män och kvinnor. Jag har aldrig kunnat vara riktigt bra när det gäller. Det bevisar inte minst min skolgång. Jag var alltid på topp när det var lektion eller vid muntlliga framträdande eller för all del vid eget arbete. När det sedan vankades prov - total katastrof. Jag kan alltså inte prestera under press. Ett annat exempel i mitt lliv som visar på detta fenomen är min dotters förlossning - kejsarsnitt. Då var jag i dess sanna mening under press, men kunde ej leverera. Allt blev ju bra ändå, men det är stunder som denna jag inser min svaghet. När jag ser en tjej som Susanna Kallur, blir jag avundsjuk, inte bara för att hon har en kropp att dö för, utan även för att hon kan i allra högsta grad prestera sitt allra bästa trots att hon har världens ögon och press på sig. Samma avund känner jag inför de allra flesta tävlande i den svenska VM-truppen. Så jag bugar och bockar för ett så här långt fantastiskt friidrotts-VM.
Varma Hälsningar Jessica "full av dyrkan" Petersson
Idag sprang Sanna Kallur sitt livs lopp säger de som kan. Jag och Cornelia satt klistrade framför TV:n och visst var det en fantastisk insats, men hon blev så besviken över fjärdeplatsen att hon inte kunde hålla tårarna borta. Inte jag heller. Just i det ögonblicket när jag ser tårarna på Kallur känner jag mina egna kinder bli våta. Johan Wissman sprang semifinal på 400 meter och sprang sig till final, då kom tårarna igen (på mig). Höjdhoppsfiaskot för svenskarnas del delade ändå ut ett glädjeskutt i min IKEA-soffa. För det gick så överraskande bra för de andra i höjdhoppsfinalen.
Åter till min dyrkan av dessa män och kvinnor. Jag har aldrig kunnat vara riktigt bra när det gäller. Det bevisar inte minst min skolgång. Jag var alltid på topp när det var lektion eller vid muntlliga framträdande eller för all del vid eget arbete. När det sedan vankades prov - total katastrof. Jag kan alltså inte prestera under press. Ett annat exempel i mitt lliv som visar på detta fenomen är min dotters förlossning - kejsarsnitt. Då var jag i dess sanna mening under press, men kunde ej leverera. Allt blev ju bra ändå, men det är stunder som denna jag inser min svaghet. När jag ser en tjej som Susanna Kallur, blir jag avundsjuk, inte bara för att hon har en kropp att dö för, utan även för att hon kan i allra högsta grad prestera sitt allra bästa trots att hon har världens ögon och press på sig. Samma avund känner jag inför de allra flesta tävlande i den svenska VM-truppen. Så jag bugar och bockar för ett så här långt fantastiskt friidrotts-VM.
Varma Hälsningar Jessica "full av dyrkan" Petersson
Kommentarer
Trackback