Blir ingen fest för min del ikväll. Vaknade med svullen hals och ömma ögon, typiskt. Jag hade varit lite tveksam hela veckan men igår kväll kände jag att det skulle bli riktigt kul att gå ut och så blir det så här. Jag får nöja mig med att läsa kurslitteratur istället. Ska till biblioteket snart och ordna alla böcker. Det ska bli intressant.

När jag idag tittar ut genom fönstret så kan man inte skymta några spår från gårdagens snöväder. Marken är åter grön och himlen blå. Blåsten har avtagit och barnen leker på skolgården mittemot.

Nu är kvällen här och sedan jag glömt att äta frukost har jag tragiskt nog glömt äta resterande av dagens mål. Sov i tre timmar tillsammans med Cornelia i eftermiddags. Det var skönt… Nu är hon hur pigg som helst medan jag mest är seg och deppig, hade så gärna velat gå ut ikväll.

Jag sitter ensam och undrar vart vi hamnar härnäst, hur ser livet ut för oss. Ytterligare en stormvarning är utfärdad. Inget skulle bli som förr bara det där livsavgörande momentet anförtroddes åt oss. Det blir kanske inte bättre än så här, det finns ju trots allt platser dit solens varma strålar aldrig når. Allt är kanske förstört och alla broar kanske redan är brända. Tid som har gått förlorad kommer aldrig igen. Jag som skulle klara vad som helst, skulle stå pall för vad som än föll för mina fötter. Jag skulle kunna försvinna bort ett tag för att komma tillbaka starkare än någonsin, men det finns inga garantier i livet och om det inte blir bättre än så här så är det dumt att utmana det vi trots allt har. Jag undrar vad som händer när man blir så här, exakt vad är det som utlöser ett tillfälligt anfall av depression och ensamhet.

Ska jag bara sitta och vänta på bättre tider, för vad kan man egentligen göra själv. Ska man flytta med fåglarna som trotsar den mörka atlanten och leva med ena foten över branten. Vinner man något på det, eller handlar det om att man aldrig får vänja sig, aldrig nöja sig.  Vill inte bli deppig, vill inte bara flyta med. Livet är övermäktigt och hur mycket kan man påverka sitt liv. Det finns alltid gränser och barriärer. Det finns saker jag skulle vilja göra som jag aldrig kommer att kunna göra. Människan har inre gränser, kanske är det här min gräns. Kanske är jag inte mer än en ensamstående mamma. Kanske blir jag aldrig något mer än en ensamstående mamma. Vill bli något mer…allas klockor går lika fort så varför har min stannat.