Malmö har sedan länge varit en av Sveriges mest segregerade städer. Ingen invånare i det här avlånga land undrar någonsin varför det har blivit så, därför att det finns en logik i det. Malmö har blivit vårt ansikte ut i Europa och därmed den första staden många turister hamnar i.
När nu stackars Malmö skrapar knäna i gruset för att staten överhuvudtaget ska höja ett ögonbryn (mormorstyle) angående den allvarliga bostadsbristen finns det fortfarande inga andra städer i landet som lägger märke till problemet. Det är dags att resterande 289 kommuner i Sverige att dela denna uppgift med Malmö. Invandringen kommer att bestå och troligen också öka så det är omöjligt för en stad att ta det största ansvaret.
Malmö får inget stöd för sitt hårda arbete trots att de är väl värda sitt namn i guld.
Min oro för Malmö stad är omfattande och genuin. Även om jag tror att en stad så kulturell och kreativ som Malmö skulle kunna dra stor nytta av invandringen i form av sänkt arbetslöshet och ökad mångfald så är det inte enbart deras uppgift att axla hela landets blivande invånare. Det ligger inte på deras bord. Regeringen är dem som öppnar upp och vill att Sverige ska ta emot invandrare i en mängd som inte Malmö kan hantera.
Södra Sveriges största stad håller på att krackelera och snart brister det. De har fått bli landets filter och helt utan de medel som det krävs att ta hand om de x antal rädda, vilsna och utsatta flyktingar/invandrare som passerar Sveriges gränser.
Jag är inte bara orolig för Malmös överlevnad utan även för alla de blivande svenskar som hamnar i en stad som inte längre kan erbjuda dem den hjälp och det stöd som de behöver och faktiskt har rätt att få när de av regeringen blev lovade ett liv i Sverige.

Vi behöver sprida Malmös ansvar över invandringen över lika delar i hela landet om vi vill fortsätta att ses som ett invandrarvänligt land som månar om sin mångfald.

Jag vill veta vad ni tycker om frågan, är det bara jag som är orolig över den utveckling vi sett i Malmö de senste 10 åren?

Jag har aldrig riktigt förstått de där rollfigurerna i filmerna som ska vara ensamstående mammor/pappor och jobba på fem oilka arbetsplatser för att kunna ta hand om sina barn. Jag har alltid varit av den uppfattningen att det är bättre att ha lite sämre ekonomi för att kunna vara hemma med sina barn och att vara en närvarande förälder.
Nu har jag två-tre jobb + ett ideellt och har hamnat i den fällan som jag aldrig tidigare trott på. Jag blir så girig när det gäller pengar också. Märker ju hur lätt det är att tjäna pengar på AM och då blir det att man jobbar typ 6-7 dagar i veckan. Idag satt jag och ringde in till ett sådant där ordleksprogram på TV, och jag hatar verkligen såna, men man kunde vinna typ 35.000:-. Jag kan inte ens greppa hur mycket pengar det skulle vara för mig.
Usch, vilket rörigt inlägg det här börjar bli. Jag ska genast byta bana. Ganska slö nyhetsdag över lag idag, men en icke glädjande besked är att Spice Girls nu ska återuppstå. Jag har egentligen väldigt mycket att säga om den saken, men energin gick ur mig totalt i min sista suck för dagen.

För drygt två timmar sedan när Miss Hilton släpptes ut ur fängelset såg hon lika glamorös och snygg ut som vanligt. Och varför skulle hon inte göra det, efter enbart 23 dagars vistelse på Lynwoodanstalten?!

Tiden är inne för några av Hiltons medsystrar när nu rättegångarna närmar sig för både kokainsniffande Lindsay Lohan och den gravida och anorexisjuka Nicole Richie. Jag kan tycka att de får leva sina liv hur de vill och göra vad de vill, men jag tycker också att om man tycker sig vara så "inne & het" som de här tjejerna verkar tro så kanske man skulle överväga att anlita en privat chaufför, som sedan i sin tur kan köra påverkad, men då åtminstonde skydda tjejerna från fängelse i tre veckor.
Jag har inte för vana att klanka ner på mediernas roll i samhället, jag tror tvärtom att de fyller en ack så viktig roll, men i fallet med de här tjejerna kan jag tycka att det nu räcker. Särskilt de här skrattretande rubrikerna om huruvida Paris Hilton har mött Gud i fängelset eller ej, om Nicole Richie väger 22 gram eller 27 eller om Britney Spears liv är iscensatt från födseln. Helt ärligt talat så börjar hele grejen med vilsna kändisar att mattas av lite. Det är inte lika kul med någon av dem på löpsedlarna.
Däremot gläds jag på riktigt åt att Aftonbladet idag skriver att Hugh Hefner ska bli pappa!

Den 54 år yngre flickvännen Holly Madison uppges vara gravid. (här till höger om "Hef")
Det är ju hur härligt som helst! Det är nyheter jag vill se på löpet!

Den nya looken på min blogg är en spegling av mitt fortsatta liv. Uppdatering kommer.

...de ljusa dagarna går mot sitt slut och vintern är i antågande.

Jag och min familj firade midsommar med mina älskade morföräldrar S-ryd. Nubbefesten startade redan klockan 13 och därför blev det en tidig sänggång för oss alla. Jag slumrade in strax innan tolvslaget och trotsade bakfyllan genom att dricka flera koppar kaffe och två bitar (!) jordgubbstårta hos pappa och M.

Efter ett glädjande besked inom familjen på lördagen så vankades det vin och pizza (?) och härligt umgänge. Trots att helgen var mysig och konfliktlös så är det nu underbart att vara hemma igen. Allra mest gläds jag åt att min dator återigen är i toppskick efter veckor utav strul.

Jag och Cornelia slumrade till vid femtiden så nu är energin på topp. Har ju ett lyxigt jobb där jag börjar först klockan 13 så  jag behöver inte oroa mig för trötthet trots den sena timmen. Det har hänt ganska mycket de senaste veckorna men jag vet inte var jag ska börja. Därför ska jag nu samla mina tankar trotsa mina intutioner och faktiskt sätta mig framför TV:n.

På tisdag vankas det allsångspremiärgrillfest på min balkong, känner du dig mogen så kom förbi.

Glad midsommardepression från mig till er alla!

Sitter i solen för första gången i år. Är inte så förtjust i att stekas av den heta sommarsolen, men nu hade jag en stund över innan dagishämtning. Kan inte förklara va som händer med mig när jag är ensam och slappnar av, det är trots allt inte en vanlig företeelse. Idag går tankarna åt singellivet. Under min dotters treåriga liv har jag inte reflekterat särskilt mycket över det där, men nu känns det motvilligt viktigt.
Hade ett kort och kaosartat förhållande för cirka 2 år sedan, när jag tänker efter så har alla(4) mina fasta relationer varit stökiga och ofta slutat illa. Fel män? Fel tidpunkt? För det kan verkligen inte vara jag! *ler*
Jag ser det tydligt nu, hur jag driver bort människor när vardagen knackar på dörren, när slentrianen tar över ens liv. Jag är en impulsiv och passionerad människa och avskyr rutiner.

Fick höra en berättelse om en tjej som växte upp med annorlunda familjeförhållande, jag kallar henne Frida.
Frida bodde ensam med sin mamma på vardagarne, medan pappan arbetade och bodde på annan ort. Fridas pappa kom hem till henne och mamma varje fredag eftermiddag och stannade till måndag morgon. Under helgen levde det ett perfekt familjeliv. Fridas mamma och pappa blev som nyförälskade varje helg, utan att vardagsbekymmerna tärde på deras förhållande.

Jag förstår att det krävs mycket arbete bakom ett lyckat särbo/distansförhållande och en viss typ av personlighet hos båda parterna.

Vilket upplägg dock. Jag älskar det! Helt perfekt! Mindre kaos. Mer passion.