Onsdag morgon började dåligt så fort jag öppnade ögonen. Kände hur mitt huvud var en rörelse ifrån explosion, inget syre trängde igenom mina luftrör och panikslagna hostningar följer. Jag får ingen luft och hjärnan trycker mot skallen. Cornelia vaknar med ett ryck, men vaknar som bara Cornelia gör, med ett högljutt skratt och ett överdrivit glatt "god morgon mamma!". Jag fortsätter att hosta och försökte samtidigt ta mig ut i badrummet för att stilla hostan med vatten. Cornelia skuttar efter mig och frågar om jag är okej. Jag kan inte låta bli att skratta till lite, och då förvärras hostan, men nu stod jag över handfatet och lät vattnet rinna ner i halsen nästan utan att svälja. Hostan försvann, men vilket pina det var! Var dock tvungen att lägga mig ner på badrumsgolvet för jag kände att jag var svimfärdig. Huvudet pulserade så hårt att det inte kunde ligga stilla mot golvet. Det höjdes och sänktes en bit över golvet för varje pulsering. Vid den här tiden hade Cornelia redan satt på TV:n och kylskåpet och stod och ropade efter frukost. "Okej, här jag kan jag ju inte ligga", tänkte jag och reste mig i all hast...allt svartnade. Jag svimmade inte och stod fortfarande på fötter när jag återfick synen, pallrade ut i köket fixade snabbfrukost till Cornelia och sen åter till sängen. Somnade om, Cornelia väckte mig halv tio, och då var det dags att gå till förskolan. Okej, jag drog på mig kläderna och pallrade mig ner till cykeln för att upptäcka att det var punktering på bakhjulet! Uppenbart inte min bästa dag i livet. Tog bussen fram och tillbaka, sen sov jag typ hela dagen. Att vara sjuk är en sak men att min kurs i Örebro tydligt var hotad, gjorde mig extra upprörd. Idag torsdag känner jag mig bättre och är sugen på Örebro, så imorgon bär det av!