Härom natten fann jag mig själv ligga och tänka på hur min framtid ter sig, som många andra nätter så sker funderingarna vid bristningsgränsen. Ligger nerbäddad med rufsigt blonderat hår och ett visst behov av att besöka badrummet. Det är vid den här bristningsgränsen mina bästa och mest förrvirrande texter skrivs. När klockan är långt efter midnatt och när en tidig morgon finns i antågande, då kulminerar mitt språk till mästerverk (för stunden i alla fall).
Just den här natten började som sagt att fundera över framtiden, vad jag ska göra och vilka val i livet som är redo att tas. I mitt innersta vet jag, och har alltid vetat vad jag vill göra. Jag ser mig själv i min dröm inom en 5-årsperiod, men perioden blir längre och längre för varje år som går utan några större steg mot målet. Steget utför branten är inte lika spännande som det borde vara och jag undrar om det är därför jag tvekar. Eller är det för att jag inte kan få ro när livet helt okontrollerbart fladdrar förbi. Ett vanligt råd som man ofta får och lika ofta ger är att man ska gå vidare, glöm det som varit och blicka framåt, men jag undrar om det rådet inte är att göra sig själv en björntjänst. Jag är mer för idén att rensa det förflutna genom ett jordfilter, låta det rinna av sig i nutiden för att sedan låta det gro i min framtid. För jag kan aldrig glömma det som varit, jag är inte heller en sådan människa som kan förtränga, hur jobbigt det än må ha varit. Det är lika bra att alltid bära det med sig, som ett lexikon. Dit kan jag vända mig när jag står inför svåra val i livet.
Jag är av tron att allt som har hänt och allt som händer nu och allt som kommer att hända, är avsikligt. Jag väljer mitt eget öde, undermedveten. De val man har gjort i livet, bra och dåliga, har man någonstans styrt sig själv in på. Jag kan aldrig förutse eller förhindra livets händelseförlopp, det som sker i mitt liv är mina val och mina egna styrningar.
Mycket handlar om val, om att ta den ena vägen eller den andra, att göra si eller att göra så, men vilka val står jag inför härnäst och kommer jag att välja rätt väg den här gången? Slutar livet att flimra förbi om jag gör det? Det kan vara så att vägen aldrig slutar och att den är enkelriktad, men det finns ett antal parkeringsfickor längsmed vägen där det är meningen att jag ska stå och stampa ett tag och faktiskt låta livet flyga förbi i ultrarapid. Jag slutar inte leva mitt liv enbart för att jag står stilla ett tag och det inte känns som om att man kommer någonvart, men tiden i parkeringsfickan är nog nuttig. Det är en tid att smälta och lära sig av det som hänt. En tid för att konkretisera vad jag vill framöver för att snart komma ut ur idet, starta om, blinka ut ur min p-plats...så är livet på väg igen.

Jag tror inte jag blev något klokare under den där natten, men nu känns det åter spännande att stå med ena foten över kanten.