Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Ber om ursäkt för det långa blogguppehållet. De senaste dygnen har varit de mest förvirrande jag någonsin upplevt. Natten till torsdag fick min älskade morfar ont i bröstet och fick åka till intensivvårdsavdelningen på närmaste sjukhus. Det verkade dock inte vara så allvarligt och jag blev inte särskilt ororlig, mest skrämd.

Det var sjukt mycket på jobbet igår, men det var kul. Idag skulle jag stigit upp halv nio för att hinna med diverse hushållsarbete. När jag vaknade av att regnet porlade utanför, kikar med grus i ögonen på mobilen och utbrister; NEJ!. Klockan visade 11:08, jag skulle varit på jobbet för 10 minuter sedan. Ringer min dotters dagis förklarar att vi kommer så fort vi kan, kontaktar därefter jobbet som drar en djup suck och ber mig lite beskt att komma så fort jag kan för lunchen börjar snart. Vad tror de?! Att jag tar det lugnt och äter frukost eller? Det är klart att jag kommer så fort jag kan! I vilket fall så blir det kaos. Klär på Cornelia och mig själv, tvättar av mig och ger oss iväg. Då upptäcker jag att det är en mutter på cykeln som har lostnat. En mutter som barnstolen är fäst till, en ytterst viktig mutter! Spänner fast den med hjälp av mitt passerkort . Vid det här laget är klockan redan 11:30och mitt hjärta som redan var stressat över allt med morfar, pumpade nu som aldrig förr. Vi tar oss i alla fall till dagiset bara 1 timme och 45 minuter för sent. Ber om ursäkt och vinkar av min lilla tjej. Kommer på först nu att jag har glömt mina vantar och det är kallt, riktigt isigt kallt. Jag beger mig nu vidare till jobbet. Jag är stressad, men vad ska man göra?! När jag så har passerat rondellen efter Linnéparken blir det plötsligt svart.  Jag vaknar på en blöt och kall kullerstensgata, med regnet i ansiktet. Jag känner att jag gråter men jag fryser mer. Mitt huvud pulserar och allt är väldigt dovt, men ändå klart. Jag kommer plötsligt ihåg vad som hände. En bil kör in rakt framför mig så vi kolliderar. Jag på cykel. Han i bil. Jag hör hans röst lite längre bort - han är chockad och får något som låter som en  ångestattack. Då hör jag mig själv säga: "Det är ingen fara, det var jag som körde in i dig". Vid det här laget har det samlats en hel del människor omkring mig och en kvinna som jag nu inte minns namnet på håller fast mitt huvud och torkar mina kalla tårar. Ambulans är tillkallad och jag känner en stor tacksamhet till alla som hjälpte mig.  Det kommer även en brandbil till plasten, undrar vad de gjorde där?! (Ambulanskillarna var heta tillika poliserna.) Jag fryser något ohyggligt och kan nästan inte prata för den sakens skull. Jag fick säga mitt personnummer säkert 20 gånger och hela tiden kunde jag inte sluta att tänka på vilken sits jag har satt de på jobbet i. Mitt under lunchrusningen en löningsdag, typiskt. Jag tänker också på min morfar som för ett dygn sen också åkte ambulans och var rädd. Fast jag var inte så mycket rädd som kall vid det här laget. Inne i ambulansen var det trångt. Det begränsade utrymmet fick mig att fråga om jag fick öppna ett fönster. Uppenbarligen helt förvirrad eftersom jag frös så innerligt. Det var kanske för att han som satt bredvid mig var het dock, haha. Kommer i vilket fall in på akuten, de klämmer och trycker, tar av mig kläderna och  pressar ihop mig. Jag vet seriöst inte vad de höll på med. Jag hade ont i huvudet. Väldigt ont. De frågar om jag vill ringa någon och jag säger att jag måste ringa till jobbet. Då är där en skötare som säger lite fnittrigt: " Vi menar om du vill ringa någon anhörig eller så?" . Jag svarar bara att det är inte nödvöändigt men jag måste ringa jobbet. När jag ringer så ska ni komma ihåg att jag har gråtit hela tiden, av smärta, rädsla och av kylan. När min chef så svarar så får jag först inte fram någonting bara: "Hej, det är Jessica". Efter en kort stund så säger jag i alla fall att jag har krockat med en bil och att jag ringer senare. Sen lägger jag bara på. Ligger sedan i en säng på ett sjukhus i ett par timmar, smärtan kommer och går men mest är jag öm. Jag får så småningom träffa en läkare som var underbar, om det var för att hon faktiskt var skicklig eller om det var för att hon sa att jag kunde gå hem kan inte jag svara på. Jag går i alla fall och hämtar min cykel som är helt oskadd. Undrar hur bilen ser ut... Cyklar till min dotters dagis och sedan hem. Nu sitter jag här öm och blå med en gigantisk utbuktning på bakhuvudet. Nu är jag trött.

Varma Hälsningar Jessica "Cyklar utan hjälm" Petersson