Patetisk figur, patetiskt liv eller helt enkelt sorglig. Min skugga sköljer över ett tomt lägenhetskomplex en helt vanlig lördag i oktober. Jag funderar över hur mitt liv har blivit, hur det var och vad som fortfarande väntar mig. Jag känner mig ensam en lördag när jag hastigt skrattar till åt ett tarvligt skämt i något än mer tarvligt musikprogram på TV. Jag känner mig ensam när jag tänker högt att jag ska gå och lägga mig. Vem dömer ut mig mest, ni som läser, de som vet bättre eller jag.
Jag går ut en sväng och en mild vind sveper förbi, jag känner mig ensam, men känner mig glad att min skugga föröljer mig. Det får ses som min trogne vän som ställer till det istället för att ställa upp. Ett par glada människor passerar ett i övrigt tyst och stilla område. De pratar högt och skrattar ännu högre. Jag blir avundsjuk, men skakar fort bort den tanken för vem vet hur de människorna har det. Vem är jag att döma dem som lyckliga, även om det kan ses som en positiv fördom så kan det för en ledsen själ med den glada masken på, ses som en ren förolämpning. Därför slutar jag i det ögonblicket att döma lyckliga som ledsna återgår till musikprogrammet och skrattar vidare. Lite skamsen, men mest är jag nog lycklig att jag inte är ensam.


Varma Hälsningar Jessica "Masken" Petersson