...nu får det faktiskt vara nog! Det tar fruktansvärt mycket energi och kraft att irra runt med ena foten över Himalayas högsta topp. Jag är trots allt min mors dotter. Jag kan inte ödlsa bort mer av min dyrbara tid här på att vara arg och deprimerad över saker som jag faktiskt inte kan gör något åt. Det som varit tillhör det förflutna och det är som det är och det är bra. Jag hade aldrig varit den Jessica jag är idag om inte mitt förflutna var en del av mig. Det har inte varit så kul alla gånger men när jag nu ser tillbaka på mitt snart 25-åriga liv så har den senaste tiden varit ljus. Jag skulle inte säga att jag är nöjd nu, men jag har accepterat att livet har sin gång. Jag har tidigare skrivit här att jag är en stark anhängare av ödet och det är den tanken jag måste påminna mig om då och då för att inte falla nerför de klippiga bergen. Att ödet är min tro skulle de flesta skriva under på. När jag kämpar som minst och bara lutar mig tillbaka och låter livet levas, det är då ödet kliver in och gör sitt.

"Kära vänner i ljus och i mörker
 i växlande väster och öst
 är ni alltid mitt hopp och min helande tröst" LW

Varma Hälsningar Jessica "-7kg" Petersson