Livet pågår här och nu, så ta dig samman.
När mitt dåliga samvete ikväll blev för mycket och ångesten blev för svår att hantera började gamla olyckliga och deprimerade Jessica vakna upp ur sin 5-åriga dvala. Det sticker i kroppen och jag vill inte längre vara. Det är värre nu. Det är mer påtagligt nu. Det krävs så jävla mycket mygel för att verka normal och idag orkar inte min fasad stå emot. (Jag vet att det går över och då kommer jag tycka att det här inlägget är pinsamt.)
"Jag såg ett dreglande lejon, stod på toppen och sa; jag ger bara folket, vad folket vill ha" - LW.
Jag har en tendens att gå vidare, hoppa över hinder och hoppas på det bästa, men idag orkar jag inte lyfta mina ben över det hinder som står framför mig. Jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att förlora den Jessica som jag kommit att värdera högt. Jag är rädd för att än en gång stå med studentmössan nedtryckt över ögonen i min trånga barndomshall och frukta över vad som händer härnäst.
Min första kärlek sa en gång till mig att han älskade mig. Min första kärlek sa en gång att han skulle göra allt för mig. Min första kärlek är ett svin, men jag älskar dig djupt. K lämnade mig på min studentdag. Det är där ärren sitter. Allt skulle bli annorlunda, vi spelade i en helt annan liga nu, men den hösten handlade om sorg och orkeslöshet. Jag sörjde honom för länge. Allt blev förstört, allt luktade bränt. Jag grät över dig alldeles för länge, jag försvann ett tag men jag är åter hos dig. Livet har gjort en hållplats för dig och mig. Dit kan vi gå när väggarna rasar och komma ihåg hur jävligt det var och aldrig mer längta efter det som vi aldrig hade. Jag vinner ingenting på att vara i den här sinnesstämningen. Jag får inte vänja mig för då är allt förgäves, men jag kommer alltid att älska dig från djupet av mitt hjärta.
Jessica Petersson
Men baby. Jag som bara verkade stressad igår när vi pratae och la på helt snabbt. Du hade ju kanske velat och behövt prata mer. alla har vi vår deppiga dagar med ångest och längtan och panik. Men det där med K om jag nu fattar rätt med vem K är så efter allt du har berättat och det du fått stå ut med med honom så är det inte värt det. Man ha alltid en speciell relation till gamla kärlekar. Man vill hoppas på att det ska vara bra som det var ibland med dem men oftast blir det nog inte. Det är svårt men oftast bäst att släppa taget. Det är kanske dumt av mig att dra ut dig på smygtittar där emn mest för att jag tycker det är ku att smyga.. haha... vi pratas mer ikväll... Love you.. Pusspuss
Jag kom på en dak till. Det här med penagr och akrriär och sånt... du är ju verkligen påväg uppåt men jag kan föstå at du blir ivrig och otälig. Jag tror inte att man när dit man vill på ett "nafs". Det krävs lite stampande och stillastående för att nå dit man vill. Stampandet blir ju lätt långtråkigt och akn få en att tappa "suget". Men man får se det som att man bara väntar på ngt gott... och för din del tror jag att det kommer bli jättegott.... puss
Gud vad jag inte har läst igenom det jag skrivit... haha hoppas det går att läsa ändå..
Du har växt sjukligt mycket som männsika sedan vi tog studenten. (jag har upptäckt att inte alla gör det)
Jag är galet imponerad av dig (och en smula stolt att vara din vän).
Jag har inga råd att ge (tur att vi har E). Ville bara säga det. Förstår att jag är helt sent ute (inget nytt under solen). Men jag hoppas att du inte skäms över inlägget än. För det fanns inget att skämmas för.
Kram