Denna lediga dag lider mot sitt slut och jag kan med säkerhet säga att jag inte är redo att gå till jobbet igen imorgon. Efter en dag av vila och likgiltighet hade jag behövt en dag av kreativitet och inspiration. Men nu är det inte så och det finns inget annat att göra än att ta den berömda tjuren vid hornen och bita ihop. Jag kommer i alla fall att ha mycket pengar på kontot om en dryg månad och det känns bra trots min fysiska utmattning och psykiska förvirring. Jag älskar att jobba och har en stark arbetsmoral, men jag känner redan nu att det här är ohållbart i längden. Jag är lättirriterad och sur efter dessa oändliga kraftuttömningar på de jobb jag nu har så när jag väl är hemma med Cornelia så blir det mest bråk och tjafs. Det var inte en sådan mamma jag ville bli. Jag skulle ju bli tolerant och påhittig. Lösa konflikter med kontinuerliga konversationer. Undvika tjat och gnäll med hjälp av konsekventa påföljder. Istället är jag tråkig, skrikig och framförallt okonsekvent. Ibland känns det som om jag och Cornelia inte gör annat än att skriker, smäller i dörrar och allra helst vistas i olika rum i vår ljudisolerade lägenhet. Det var inte en sådan här mamma jag skulle bli. Jag skulle bli en annan sorts mamma. En som aldrig förlorade humöret. En som aldrig ignorerar sitt barn i brist på funktionsdugliga åtgärder. En mamma som aldrig ryter som ett brunstigt lejon. En som lagar annat än fiskpinnar och pulvermos, en som alltid städar, stryker och tömmer kattlådan. Istället har jag blivit en Cruella deVil-liknande monstermamma. Jag jobbar jämt, ordnar barnvakt hit och dit. Jag tvingar med henne på oändligt antal möten. Jag går sällan till lekparken. Jag är inte den mamma jag ville bli, men en sak kan jag säga. Jag älskar min dotter över allt annat och om hon någonsin skulle fara illa skulle jag gå under - jag är inte den mamma jag ville bli men jag älskar henne.

Varma Hälsningar Jessica Petersson