Vissa människors ovilja att förstå sig på andras liv lämnar mig ytterst obekväm. Jag har lätt för att läsa av människor och tyda signaler, därav min oförståelse för de som inte kan. När det dessutom handlar om nära och kära blir det extra svårt. Mitt liv tillsammans med min dotter är relativt enkelt, men även komplicerat och kantat av diverse "bumps in the road". Det är som de flestas liv. För det mesta odramatiskt och simpelt, men stundtals även hänsynslöst mödosamt. Det är inget jag kommer på mig själv att fundera särskilt mycket över i dessa dagar då vårt liv just nu är rysligt läckert. En påfrestande förkylning i bagaget och en stundande Afrikasemester "och på jobbet går det också bra" (M.H).

Jag kan nog ha en tendens att ta min allra närmaste familj; Mamma & Tommy, Fam. Persson och min mormor och morfar, naturligtvis mina underbara systrar m.fl, för givet. De ställer upp och passar min dotter allt som oftast och förstår hur vårt liv ser ut. De ifrågasätter inget så länge de läser av mig och ser att jag trivs. De ifrågasätter inget så länge de märker att min dotter mår bra. Så när jag möter människor i min vardag som inte har denna förmåga att läsa av och förstå sig på andra blir jag förolämpad. På samma sätt som man kan känna sig chikanerad när en vän som man alltid ställer upp för aldrig gör detsamma tillbaka, men mitt resonemang håller inte när jag drar andra paralleller. Det vore ju som att jag inte har förståelse för de som inte kan stava, bara för att jag kan. Jag är kanske för snabb att döma andra i denna fråga. Jag kanske tycker så högt om mina eventuella färdigheter att jag glömmer att alla har sina svårigheter. Jag är till exempel oförmögen att gå ner i vikt, medan andra lyckas med den för mig omöjliga uppgiften hela tiden. Jag ska tänka över min hypotetiska högfärdiga attityd.