Jag trodde aldrig att denna dag skulle ta slut. Morgonen börjar med att jag stiger upp utan så mycket som 10 minuters oavbruten sömn. Jag provade allt; grönt te, varm mjölk (som för övrigt är vidrigt), och byta rum. Öronproppar och ögonmask till trots letade ljus och ljud sig in i mitt huvud.

Magen gjorde fruktansvärt ont på cykelturen till dagis, där jag sedan blev sittandes i 10 minuter på grund av värken. Hela morgonen var plågsam på gränsen till olidlig, men jag höll min och jobbade på, som jag alltid gör av någon anledning; arbetsmoral eller dumhet? Till råga på allt så blev det ganska mycket att göra under dagen, men alla var jätteduktiga och det flöt på bra, väldigt bra. Hur stark är viljan när man kan koppla bort allt annat under en så kort tid? Eller är det vilja, kanske fokusering? Eftermiddagen kom med stormsteg och det var dags att bege sig hem i ösregn. Tack för skjutsen J. Guld värt! Så här sitter jag nu med en magkatarr som inte vill ge med sig och ett huvud som snurrar värre än en pingisboll i J-O Waldners ficka och blicken har svårt att hänga med. Kan ändå inte sova, inte nu. Mycket att göra inför nästa vecka. Är ledig en dag nu så jag hoppas att det blir någon sömntimme innan det är dags för incheckning hos M.

Hoppas du har kul på Way-Out-West D.

Till nästa gång.