What else is new, tänker du. Det är i och för sig sant, men aldrig har jag erkänt det som nu. Jag är så jävla ouppskattad på jobbet. Allt slit, alla krämpor, all städning, all organisering. För vad? Ingenting! Naturligtvis så får jag lön, men just nu hjälper den föga. Jag har väldigt lätt för att identifiera vad som inte fungerar på jobbet och jag gör genast något åt det även om det är mitt jobb eller ej. Men i samma stund så tänker jag att, ingen annan skulle ha tagit tag i det här, så varför gör jag det? När ändå ingen annan bryr sig. Ingen ser heller allt jag gör. Vi lever i en felsökarkultur där flest fel vinner, men jag vinner ingenting. Ni som känner mig vet att jag aldrig förväntar mig en klapp på axeln för något jag gör. Jag gör det bara och att jag blir nöjd med mitt jobb är beröm nog. Det stämmer i vilket fall när det gäller saker som rör mig själv, men på jobbet så tycker jag att man i alla fall kan få beröm i form av respekt för det man gör. Att när jag har städat och organiserat, kan jag inte då får respekten nog att det hålls så? Det är det enda jag vill ha, inga diplom eller lovord eller klappar på axeln, bara respektera att någon har lagt ner sin energi och tid på det här. Det är lättare att fokusera på det som är fel än det som fungerar, men jag är trött på att göra samma saker dag efter dag efter dag enbart för att ingen annan gör det eller respekterar när någon väl gör det. Jag saknar Walle, jag saknar hans restaurang och jag saknar flytet. Jag är trött på det här nu.

Trött. Utmattad. Utarbetad. Matt. Nedstämd. Orkeslös.