De senaste veckorna har min kropp uppvisat diverse symptom på utbrändhet. Mina sömnsvårigheter har förvärrats drastiskt. Jag har svårt för att koncentrera mig på en sak då jag ofta blir stressad av att sitta med samma sak under en längre tid. En annan sak som jag har funderat på är att mina händer titt som tätt domnar bort under korta såväl som längre perioder, vilket har lett till att jag nu börjat fundera på om det sönderdiskuterade ämnet utbrändhet nu även stämmer in på mig. Tror dock inte att det har gått så långt att jag måste sjukskrivas eller något sådant drastiskt, men något måste bli annorlunda.  Sa för ett par dagar sedan en ganska kul grej på jobbet, efter ännu en sömnlös natt dessutom med feber och snorig snabel: "Jag har faktiskt inte tid att bli sjuk, än mindre utbränd." Okej, inte kul snarare tragiskt.

Ska om ett par veckor fylla 25, den allra första anti-agekrämen är inhandlad och festen är planerad. Det tråkiga är att vare sig det är ett symtom på utbrändhet eller ej så har min kropp börjat öka i densitet vilket jag genast ska sätta stopp för. Jag vet exakt vad som måste göras, men jag behöver mycket uppmuntran och stöd från alla håll.

Så här på ålderns höst sitter jag innanför mina fyra väggar och ute blåser stormen rustikt och regnet slår hårt mot fönstren. Jag tittar på en dålig romantisk komedi och önskar nog i hemlighet att det var jag som var den där tjejen med en alltför påstridig eftertraktare som knackar på dörren. Och med en sjuk dotter med en än sjukare mor ser jag bilden från ett annat perspektiv, ett något mer patetiskt sådant, men nu ska den stora förändringen ske.
Behold of the new me!

Till nästa gång