Klockan är 00:40 och jag är outgrundligt utmattad och hjärnan till trots kan jag inte somna. Imorgon kallar plikten och en avskedsfest för en assistent. Med det i bakhuvudet vill jag inget hellre än att lägga huvudet på sned över en mjuk kudde och slumra till för att orka med morgondagen.

 Det blir jobbigt att andas ibland, inte rent fysiskt. Det är mer så att hjärnan inte orkar med. Det händer att det hugger i hjärtat och att allt blir svart ett ögonblick, men jag har inte oroat mig för egen del den sista tiden. Människor runt omkring mig lever i allra högsta grad och har verkliga bekymmer och vardagliga rutiner. Jag bara flyter. Andra lever händelserika liv och samtalar livligt om nya möten med andra som gör dem lyckliga. De lever. Jag är. De allra flesta är nere då och då det hör livet till sa en vän till mig en gång för längesen, men när de själsliga dilemmana tar över din kropp och blir fysiska då är det dags att stanna upp. När jag i mitt umgänge med andra ser vilka funderingar som förbryllar dem så känner jag mig inte som någon annan. De lever. Jag är. Det kan finnas två olika hypoteser till detta faktum.

1; Jag tänker och analyserar sönder allt för att skydda mig själv och min dotter.

2; De människor jag umgås med inte alls funderar över värdsliga ting, som varför kassörskan i butiken ler lite konstigt, varför mannen på busshållsplatsen håller kvar blicken vid dig länge, varför din chef inte uppskattar det du gör.

Helt logiskt inser jag att ingen av de här båda hypoteserna är svaret på varför jag känner mig som jag gör, men för att hårdra det så är det ungefär så det känns då och då. När jag inte förstår hur upptagna andra är att de inte hör andras svårigheter så är det ungefär så jag resonerar. Jag gör näm ligen alltid plats i mitt liv för andra. Jag öppnar mitt hjärta och jag lyssnar och gör allt för att de ska må bra. När jag någon gång i tidig skolålder insåg att jag var en god vän som inte tog någon för given så fanns det aldrig någon tanke på att man någonsin skulle få något tillbaka från de människorna. Deras vänskap skulle betyda mer än något annat. När jag i detta nu återigen överanalyserar så inser jag att jag idag i allra största grad fordrar mig någonting i gengäld. Jag förväntar mig en vän som då och då frågar hur jag mår. En vän som lyssnar på svaret på frågan de ställde. Någon som ser och hör på mig när jag inte är på topp. Att slippa låta självömkan ta över. De lever. Jag är. Den enda tanken som slår mig när jag funderar över varför människor har slutat att se andra är att de flesta anser att deras liv är det viktigaste och att det enbart innebär huvudbry genom att fråga en medmänniska hur de egentligen mår och lyssna på vad de har att säga. Verkligen lyssna. Det är min summa av mina snart 25 års sönderanalyserat grubbel.

Jag tror på ödet, men även på karma. Jag tror att någon gång i livet kommer jag att få tillbaka något för trogen tjänst som lojal vän. De är. Jag lever för dem.

Varma hälsningar Jessica Petersson