"Jag brinner för det här permanent
aldrig får stunden naturligt bunden
med kärkek som cement
vi bygger från grunden
på all skit som har hänt
det är min tur nu
vinden har vänt"

Oh lord vad det där kändes pubertalt, men det är känslan jag nu har för livet i sin storhet. Jobbat för första gången på ett tag och det flöt på bra, gjorde det jag skulle och lite till naturligtvis, men ni kan ju alla räkna ut varför det känns bättre nu. Jag behöver inte tala klarspråk med er i den här frågan. Jag ska äntligen börja träna igen så på onsdag väntar en nära-döden-upplevelse. Så tack Ida för att vi ska göra den här hösten till en pigg och klar höst kontra en deppig och fet höst. Det känns som att det är vår höst, min och Cornelias. Jag har en känsla av frigörelse i maggropen. Mina tankar går till journalistutbildningen i Kalmar nästa höst och syrrans homecoming om en dryg månad och främst mot en ny arbetsledning, som bara kan bli bättre. Även om det ena är mer definitivt än de andra.
Det känns olustigt att vara så här uppåt efter en helg i Älmhult, men det gjorde gott att träffa alla gamla sandlådekompisar i ett icke sandlådemässigt beteende. Jag har haft två lyckade utgångar på raken efter ett halvår av dess uteblivande. Sommarens balkongfester känns bleka i minnet och den sista har nog tyvärr infunnit sig. Vad ska vi nu skylla på för att få ha fest, när inte en gigantisk balkong känns lockande. Jag ska ju köpa nya köksmöbler. Det kan man väl fira? Eller vad säger ni?
Kort och gott så har det varit en bra helg och en bra måndag.

Till nästa gång.