Glädjen över förändringar i livet, främst i min arbetssituation, förtas av värken i ryggen. Idag har jag stått och gått i princip hela dagen, men det är olidligt. Det är en kort stund kvar till panik och konstant jämmer.

Känslan liknar förlossningssmärtor i ryggen. Ni som fött barn vet vad jag menar. För era andra kvinnor så kan jag enbart likna det vid riktig kraftig mensvärk, i ryggen. Och det är när jag är ledig och inte belastar ryggen. När jag pressar ryggen som värst på jobbet, vilket jag gör i princip varje gång, är känslan värre och nästintill förlamande. Kraften i armar och ben går ur mig som kolsyran ur en Ramlösa på pakethållaren till cykeln. Jag tappar saker plötsligt och blir liksom svag i hela kroppen. En tusennålarkänsla uppstår och det strålar upp i nacken. Jag vet ärligt talat inte vad problemet är. Mycket av det är psykiskt, det är jag väl medveten om. Jag har vantrivts på jobbet ett bra tag nu, men vi går mot bättre och gladare tider. Trots det blev jag tvungen att än en gång gå till högre instans för att uttrycka mitt och andras missnöje och jag tackar dem för det förtroende och den ärlighet jag mötts av. Känns underbart att vi inte står ensamma i vårt aktuella elände. Det låter som att jag överdriver, men tro mig, det är snarare en underdrift. Ni skulle inte kunna tro era ögon och öron om jag berättade allt. Men det återstår till min kommande bok. Där jag inte tänker utelämna något.

Till nästa gång.