Är man självisk om man anser sig själv vara den bästa vännen alla borde ha? Är det för mycket begärt att få lite tillbaka? Att bli ihågkommen vid svåra tider? Jag har inte mycket tid över för mycket men för de jag älskar skapar jag luckor i vardagen för ett samtal, ett besök eller bara några ord i ett sms. Det är inte jobbigt, det tar inte mycket tid, det är självklart. Har jag valt fel vänner? Får man de vänner man förtjänar? Har jag överskattat vänskapen som sådan? Jag skulle älska att ha en vän som mig. En som inte är så upptagen i sig själv, en som inte lyssnar på riktigt en som inte bryr sig egentligen, det har bara blivit bekvämt. De som känner mig vet att jag väldigt sällan nyttjar självömkan som en ursäkt. dock finns de väldigt många i min omgivning som gör det, vilket gör att jag inte längre tar deras påstådda lidande på något som helst allvar. Jag har kommit att bli fruktansvärt trött på negativitet och felaktig tolkning av realism.
Realism är överlag en benämning på något som utgår från verkligheten. Men det är också en filosofi. Verkligheten är således något du skapar själv. Det kommer alltid finnas händelser som inte du kan styra över, men dina tankar kan ingen påverka, förutom du. Förväntar du dig hela tiden det värsta så attraherar du det värsta. Jag är långt ifrån troende kristen, men att då och då gå tillbaka till den bok som skrevs för x antal år sen kan hjälpa mig. Ordspråksboken (GT) 17:22, 24:10 säger följande: "Ett glatt hjärta är god medicin, men en nedslagen ande torkar ut benen i kroppen", "Förlorar du modet på nödens dag är din kraft begränsad." Om historien är sann eller ej har ingen som helst betydelse i din jakt på ditt innersta jag. You do what you got to do.

Till nästa gång.

Har fått besked om röntgen för ryggen idag.