Att gilla sitt jobb och vilja göra allt bra för sina arbetskamrater inkräktar på mitt tålamod med Cornelia. Hon är en fantastisk liten tjej och jag vågar inte ens tänka på vad eller vart jag skulle vara utan henne, men min uthållighet som mamma försvinner mer och mer för varje dag som går. Jag har aldrig någonsin påstått eller ens försökt att vara en perfekt förälder, men nu är jag en dålig. Kan inte ens komma ihåg när jag lekte med Cornelia senast. Däremot så bad jag henne nyss gå in på sitt rum och sjunga istället för jag skulle ju faktiskt titta på fotboll. Vad fan har fotboll, mellan två lag jag aldrig hört talas om, med livet att göra? Varför var jag tvungen att skriva handlingsplanen från helvetet just ikväll när Cornelia faktiskt ville gå ut och cykla. Varför var jag irriterad när det inte gick fort nog på promenaden och varför blir jag arg när hon avbryter mig? Jo, för att jag är en dålig mamma idag, men imorgon är en annan dag. En tvättdag.


Självklart är hon den bästa!