Det här skrev jag för en vecka sen ungefär, glömde dock publicera det. Du som känner att du inte ska ta åt dig, gör inte det heller. Du vet själv vem du är och det här är inte riktat till dig.

Det här är ingen kamp om vem som har flest och svårast åkommor, vem som inte träffar sin familj frekvent eller vem det är mest synd om. Det är heller inget gruppboende för självömkare. Det här är en arbetsplats.

Jag är trött på att göra ensam vad jag anser är allas lika ansvar. Det medför att jag personligen inte kan göra mitt jobb i den omfattning som jag är kompetent och kvalificerad för. Det här gör att jag nu är farligt nära branten och den här arbetsplatsen är inte min sista anhalt i livet. Jag vill därför inte heller förstöra min kropp och mitt psyke förgäves. Jag vill inget hellre än att vara med hela vägen, men inte med människor som gång på gång kan strunta i att göra sitt jobb och komma undan med det. Jag har länge tagit på mig att göra deras jobb och därmed försatt mig i rådande tillstånd. Jag har ingen kraft kvar. Jag har heller inget hopp kvar för den här restaurangen om en del av personalstyrkan ska kunna komma och gå som de vill och vara impertinenta.

Respekt och medkänslighet är inte två ord som jag associerar med den här arbetsplatsen. Snarare självcentrering och bortskämdhet.

Jag vet vad jag är värd och jag vet hur mycket jag sliter för restaurangen och jag har ingen energi kvar för traggel, missnöje och slit för andras räkning.