Trött på det här nu. Det är inte kul att gå till jobbet längre. Skrattet lämnas utanför och tystheten lägger sig som en dimma över mig. Orden jag har spottat ut de senaste dagarna har varit få. Arg över bristen på respekt och uppmuntran. Att tron på mig aldrig verkar ha funnits. Kanske jag mest var ett ont måste, som en finne i...ja ni vet vart. Undrar om jag någonsin tänkte tanken för 10 år sen att jag fortfarande skulle brottas med samma känslor. Att inte bli uppskattad för något jag sliter så fruktansvärt hårt med, att inte bli sedd för det jag kan. Att inte bli tillåten att få visa allt det där som är bra med mig. Att hela tiden bli sedd för mina tillkortakommanden har nu gjort mig likgiltig inför ett jobb jag tyckte var så roligt, men faktum är att jag har inte roligt längre. Jag genomlider varje sekund och undrar varför jag inte slutade bry mig för längesen. Likgiltig lider inga tårar.

Någon timmes sömn nu, sen tillbaka till tystheten och bitterheten.