Blir ingen fest för min del ikväll. Vaknade med svullen hals och ömma ögon, typiskt. Jag hade varit lite tveksam hela veckan men igår kväll kände jag att det skulle bli riktigt kul att gå ut och så blir det så här. Jag får nöja mig med att läsa kurslitteratur istället. Ska till biblioteket snart och ordna alla böcker. Det ska bli intressant.

När jag idag tittar ut genom fönstret så kan man inte skymta några spår från gårdagens snöväder. Marken är åter grön och himlen blå. Blåsten har avtagit och barnen leker på skolgården mittemot.

Nu är kvällen här och sedan jag glömt att äta frukost har jag tragiskt nog glömt äta resterande av dagens mål. Sov i tre timmar tillsammans med Cornelia i eftermiddags. Det var skönt… Nu är hon hur pigg som helst medan jag mest är seg och deppig, hade så gärna velat gå ut ikväll.

 

Jag sitter ensam och undrar vart vi hamnar härnäst, hur ser livet ut för oss. Ytterligare en stormvarning är utfärdad. Inget skulle bli som förr bara det där livsavgörande momentet anförtroddes åt oss. Det blir kanske inte bättre än så här, det finns ju trots allt platser dit solens varma strålar aldrig når. Allt är kanske förstört och alla broar kanske redan är brända. Tid som har gått förlorad kommer aldrig igen. Jag som skulle klara vad som helst, skulle stå pall för vad som än föll för mina fötter. Jag skulle kunna försvinna bort ett tag för att komma tillbaka starkare än någonsin, men det finns inga garantier i livet och om det inte blir bättre än så här så är det dumt att utmana det vi trots allt har. Jag undrar vad som händer när man blir så här, exakt vad är det som utlöser ett tillfälligt anfall av depression och ensamhet.

Ska jag bara sitta och vänta på bättre tider, för vad kan man egentligen göra själv. Ska man flytta med fåglarna som trotsar den mörka atlanten och leva med ena foten över branten. Vinner man något på det, eller handlar det om att man aldrig får vänja sig, aldrig nöja sig.  Vill inte bli deppig, vill inte bara flyta med. Livet är övermäktigt och hur mycket kan man påverka sitt liv. Det finns alltid gränser och barriärer. Det finns saker jag skulle vilja göra som jag aldrig kommer att kunna göra. Människan har inre gränser, kanske är det här min gräns. Kanske är jag inte mer än en ensamstående mamma. Kanske blir jag aldrig något mer än en ensamstående mamma. Vill bli något mer…allas klockor går lika fort så varför har min stannat.

Skulle handla lite nödvändigheter i en mataffär ikväll, kom till kassan och inga av mina kort fungerade. Inte på grund av brist på saldo utan av någon annan än okänd anledning. Fick snällt lämna mina varor där för att ge mig iväg för att ta ut pengar...korten fungerar inte i bankomaten heller! Antagligen har de blivit avmagnetiserade. I detta skede var jag så trött, kall och frustrerad att jag begav mig hem utan att gå tillbaka till affären....skäms lite nu faktiskt...men vad gör det en dag som denna när allt annat gått vägen?! Hur långt kan man pressa ödet???

Nu är det snökaos utanför och vardagskaos innanför. Helt från ingenstans (eller jo det är klart att det kommer någonstans ifrån) började det snöa hysteriskt och blåsten verkar inte ha för avsikt att avta. Det bådar gott inför morgondagen när det vankas cykeltur till dagis 06:15. ..men vad gör det en dag som denna när allt annat gått vägen?!

Hade en intressant dialog med en vän idag. Vi talade om religion, Bush och övrig förvirring i världen. De som känner mig vet att jag ÄLSKAR att tala om världspolitik, religion och historia. (men de börjar bli trötta på min passion.)

Är det förresten sunt för en 20-nåntingåring att inleda ett sexuellt förhållande med en sol&vårare i 50-nåntingårsåldern och sedan vara så berövad på närhet att han blir beroende och så småningom även förälskad...har ni sett en viss brittisk långkörarserie på Kanal 5 den senaste veckan så vet ni vad och vilka jag talar om. När jag igår nämnde att jag tror alla skulle må bra av ett litet inslag av såpor i sina liv, menade jag alltså inte den här typen av dramatik, ofredande, illamående, yrsel och till slut är det bara att stänga av...blev lite förrvirrad nu men så vidrigt tycker jag att det är med stora åldersskillnader i parförhållanden. Nu kanske jag är skenhelig då min allra första riktiga kärlek var åtta år äldre än mig och då min bästa vän i världen är sambo med en man som också är x antal år äldre. Men max tio år, inte 20, 25, 30....

Kom förresten på en av mina grannar stå och röka i hans förråd idag och så fort han fick syn på oss skulle han börja förklara sig och släcka ciggaretten med hjälp av två fingrar...aj....mmm, men hallå röka i förrådet??? Han har en stor fin balkong med tillhörande uteplats, skärpning gubbe! ( med all respekt år de äldre, ni formade Sverige till det vi har idag...det var kanske inte en komplimang, fri att tolkas )

Kom just att tänka på än en gång vilken bra dag det här har varit....blir så lycklig. När jag hade varit hos syokonsulenten, som förresten var den charmigaste, trevligaste och mest kompetenta människa jag har träffat hittills under min tid på Växjö Universitet, och han hade gett mig klartecken att läsa socialpsykologi så svävade jag på moln bort till antagningskontoret där jag möttes av en väldigt trevlig kvinna dock något mindre kompetent än syon. Det åsidosatt så under loppet av en dryg halvtimme hade jag nu förändrat min framtidsutsikt. Helt underbart, när jag sedan hade gått ner 2,5 kilo under veckan trodde jag mig skymta ett par rosa små moln...

nu är det klart, jag hoppar av samhällsplaneringsprogrammet och börjar läsa socialpsykologi. Underbart skönt måste jag erkänna. Första föreläsningen på måndag...stora förhoppningar!

En underbar dag! -2,5 kg och en ny riktning på mitt liv.

Dålig hy + stökig lägenhet = kaos och överhettning

Vad f*n ska jag ta mig till med min hy. Tycktes se en förändring till det bättre när jag köpte hudvårdsprodukter för 1000:-, men ikväll är det ofattbart som mitt ansikte ser ut! Jag hade inte ett enda utslag eller finne under hela mitt liv som tonåring, men nu som vuxen ser min hy ut som min dotters under vattenkopporna...Det blir inte bättre, jag blir galen! Jag vet att man måste ha tålamod bla bla bla....men det är en lyxvara som lyser med sin frånvaro denna kväll!

Måste försöka att se det positiva i tillvaron, min dotter är frisk och växer upp till en helt underbar liten människa. Jag är också förhållandevis frisk...har fått en ny lägenhet som är väldigt fin, har tagit en del viktiga beslut angående min framtid. Läser en bra bok just nu (ej kurslitteratur dock), har el, telefon och rinnande vatten till skillnad från mina stormutsatta föräldrar!

nu titta på TV sen ta tag i saker....