Jag går dagligen och drömmer om lyckan, kärleken, jobbet, pengarna, bilen, huset. Det är enbart självbidrägeri, jag kan bli vad jag vill bli. Jag vill återta makten om mig och mitt. När våra champagnebesprutade studentmössor lades i en hylla på vinden så var det någor som dog inom mig. Jag ville så mycket, men allt gick itu. Jag går fortfarande i väntas tider. Jag väntar på det där ögonblicket där total tillfredsställelse i livet infinner sig. Jag tror inte på att vänta, jag tror på att göra, men ändå är livet pausat tills vidare.
När mitt dåliga samvete  ikväll blev för mycket  och ångesten blev för svår att hantera började gamla olyckliga och deprimerade Jessica vakna upp ur sin 5-åriga dvala. Det sticker i kroppen och jag vill inte längre vara. Det är värre nu. Det är mer påtagligt nu. Det krävs så jävla mycket mygel för att verka normal och idag orkar inte min fasad stå emot. (Jag vet att det går över och då kommer jag tycka att det här inlägget är pinsamt.)

"Jag såg ett dreglande lejon, stod på toppen och sa; jag ger bara folket, vad folket vill ha" - LW.

Jag har en tendens att gå vidare, hoppa över hinder och hoppas på det bästa, men idag orkar jag inte lyfta mina ben över det hinder som står framför mig. Jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att förlora den Jessica som jag kommit att värdera högt. Jag är rädd för att än en gång stå med studentmössan nedtryckt över ögonen i min trånga barndomshall och frukta över vad som händer härnäst. 
Min första kärlek sa en gång till mig att han älskade mig. Min första kärlek sa en gång att han skulle göra allt för mig. Min första kärlek är ett svin, men jag älskar dig djupt. K lämnade mig på min studentdag. Det är där ärren sitter. Allt skulle bli annorlunda, vi spelade i en helt annan liga nu, men den hösten handlade om sorg och orkeslöshet. Jag sörjde honom för länge. Allt blev förstört, allt luktade bränt. Jag grät över dig alldeles för länge, jag försvann ett tag men jag är åter hos dig. Livet har gjort en hållplats för dig och mig. Dit kan vi gå när väggarna rasar och komma ihåg hur jävligt det var och aldrig mer längta efter det som vi aldrig hade. Jag vinner ingenting på att vara i den här sinnesstämningen. Jag får inte vänja mig för då är allt förgäves, men jag kommer alltid att älska dig från djupet av mitt hjärta.

Jessica Petersson

När jag idag knappar in mig på aftonbladets nätbilaga och ser en liten notis om att könsjukdomen kondylom ökar kraftigt i Sverige, är det nära att det går mig obemärkt förbi. Men något griper tag om mig och gör mig uppriven och förvirrad. Jag som aldrig haft någon som helst könsjukdom under mitt snart 25-åriga liv förstår inte hur sexuellt aktiva tjejer/flickor/kvinnor kan bortse från det faktum att KÖNSSJUKDOMAR SMITTAR GENOM OSKYDDAT SEX! Okej, ni som känner mig vet att jag blev ofrivilligt gravid för 4 år sen, men vi skyddade oss, men kondomen sprack.
Jag har haft konversationer med några av mina tjejkompisar om det här ämnet x antal gånger under årens lopp och jag kan säga att jag ses som en utdöende art, att aldrig ha drabbats. Jag har alltid skyddat mig, aldrig levt farligt och stått med ena foten över branten. Faktum är att inga män jag har haft umgänge med har haft något emot det. ändå är det en av de vanligaste ursäkterna för att "slippa" undan kondom. "Det är skönare utan". Jag kan tyvärr inte ta någon ställning i den frågan eftersom jag inte ser det som att man har något val. Är det skönt med klamydia, syfilis eller kondylom? Det är även så att man kan förstöra drömmarna om att skaffa barn i framtiden om man väljer att stänga nattdukslådan utan att ta upp en Profil. En annan sak att tänka på är att klamydia, gonorré, syfilis tillsammans med HIV klassas som samhällsfarliga sjukdomar (enligt smittskyddsinstitutet). Man kan alltså jämföra klamydia med HIV och visst HIV är den könssjukdom som bringar flest dödsoffer, menantal klamydiafall har ökat dramatiskt de senaste åren i Sverige och många unga tjejer märker inte ens av symptomen och kan därför bära på sjukdomen länge och därmed även smitta fler. Klamydia går naturligtvis att bota, men som sagt symptomen kan vara obefintliga och sjukdomen kan leda till återkommande inflammationer i äggledarna och sterilitet. För mig talar det här för sig självt. Det kan inte vara värt det! Det kan inte vara så skönt att ha sex utan kondom att man riskerar sin egna och andras framtida hälsa och helt ärligt hur sexigt är det med vårtor på könsorganet? Kondylom, som de nämnde i dagens aftonbladet, gör just det: framkallar vårtor i underlivet. Kondylom drabbar främst kvinnor i åldrarna 18-25 och behandlingen är smärtsam och långvarig. Det kan inte vara värt det!
När jag i somras hade en diskussion med min bästa vännina angående unga tjejers sexvanor påpekade hon att vi minsann inte heller var några duvungar när vi var några år yngre, men vi hade verkligen inte sex med 3-4 olika killar samma kväll, som några av våra yngre kompisar faktiskt skryter om att de har. Dessutom 90% av gångerna oskyddat. Vi hade inte samma syn på att "strula runt" som tjejerna har idag. När vi som 14-,15-,& 16-åringar "strulade" var det enbart tal om hångel.
För att gå vidare till en inte så vanlig sexuell överförbar sjukdom; syfilis. Det är den sjukdom som är mest skrämmande efter HIV. Blir du drabbad måste du genast uppsöka läkare. Symptomen yttrar sig som utslag över i stort sett hela kroppen. Syfilis kan även leda till din död om du inte får behandling.
DET KAN INTE VARA VÄRT DET! DET FÅR INTE VARA VÄRT DET TJEJER!

Varma Hälsningar Jessica "Profil" Petersson

Denna lediga dag lider mot sitt slut och jag kan med säkerhet säga att jag inte är redo att gå till jobbet igen imorgon. Efter en dag av vila och likgiltighet hade jag behövt en dag av kreativitet och inspiration. Men nu är det inte så och det finns inget annat att göra än att ta den berömda tjuren vid hornen och bita ihop. Jag kommer i alla fall att ha mycket pengar på kontot om en dryg månad och det känns bra trots min fysiska utmattning och psykiska förvirring. Jag älskar att jobba och har en stark arbetsmoral, men jag känner redan nu att det här är ohållbart i längden. Jag är lättirriterad och sur efter dessa oändliga kraftuttömningar på de jobb jag nu har så när jag väl är hemma med Cornelia så blir det mest bråk och tjafs. Det var inte en sådan mamma jag ville bli. Jag skulle ju bli tolerant och påhittig. Lösa konflikter med kontinuerliga konversationer. Undvika tjat och gnäll med hjälp av konsekventa påföljder. Istället är jag tråkig, skrikig och framförallt okonsekvent. Ibland känns det som om jag och Cornelia inte gör annat än att skriker, smäller i dörrar och allra helst vistas i olika rum i vår ljudisolerade lägenhet. Det var inte en sådan här mamma jag skulle bli. Jag skulle bli en annan sorts mamma. En som aldrig förlorade humöret. En som aldrig ignorerar sitt barn i brist på funktionsdugliga åtgärder. En mamma som aldrig ryter som ett brunstigt lejon. En som lagar annat än fiskpinnar och pulvermos, en som alltid städar, stryker och tömmer kattlådan. Istället har jag blivit en Cruella deVil-liknande monstermamma. Jag jobbar jämt, ordnar barnvakt hit och dit. Jag tvingar med henne på oändligt antal möten. Jag går sällan till lekparken. Jag är inte den mamma jag ville bli, men en sak kan jag säga. Jag älskar min dotter över allt annat och om hon någonsin skulle fara illa skulle jag gå under - jag är inte den mamma jag ville bli men jag älskar henne.

Varma Hälsningar Jessica Petersson

Helgen lider mot sitt tysta slut och jag har åter börjat känna mig matt och sjuk. Blev nog aldrig riktigt frisk och sen när kylan kom grep viruset tag i mig igen. Jobbade nästan 12 timmar igår och idag samma visa igen. På måndag börjar jag på mitt nya andra jobb. Kommer i stort sett att jobba dygnet runt de kommande två veckorna i alla fall. Hade planer på att börja en ny promenadrutin med M-M, men det får bli som det blir med det. Har ju lovat så det känns dumt att bryta. Jag har även drabbats av ytterligare virus, ett mer allvarligare sådant; Fasebook-sjukan. Har suttit där varje ledig minut under en vecka nu. Kan inte riktigt förstå min fascination över detta tillsynes harmlösa webforum. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag gillar det så mycket. Nåväl, nu ska jag ta min kvast och bege mig till jobbet.

Varma Hälsningar Jessica "ansiktsboken" Petersson