Än en gång får jag lova att erkänna. Kan man köpa en burk med suspekta svarta/lila piller som ger en disciplin att gå ner i vikt? Att läsa mer? Att socialisera mera? Att komma någon vart i karriären? Finns det ett sådant piller i de djupa mörka skogarna i småland? Jag är beredd att göra allt för det i så fall. Jag vet att inget piller i världen kan få en lycklig men kanske lite. Nej, jag är relativt lycklig just nu, men jag är trött på flodhästen som står i vägen för det riktiga livet, det som var ämnat för mig. Ja, flodhästen är jag. Min brist på självdisciplin har blivit den största besvikelsen i mitt liv. Det brukade inte vara det. Jag kan för mitt liv inte stå emot. Jag menar hur svårt kan det vara? Jag blir ju inte alkoholist bara för att jag dricker ibland, jag blir inte pundare för att jag poppar panodil zapp för min enorma ryggsmärta. Hur svårt kan det vara? Jag är fullt medveten om att när man överkommit ett hinder i livet så uppstår genast ett annat, men jag kan hantera andra hinder hur höga och svåra de än ter sig. Jag klarade av att vara gravid, förlossningen och en pågående uppfostran hur svårt kan det här då vara? Jag har ju gjort det förr och jag kan inte komma ihåg att det var särskilt svårt då. Men då hade jag H som pepp och stöd plus att han fanns där innan under och nja kanske inte efter i och för sig, men då hade jag ju redan klarat det. Kan inte se något annat i mitt liv just nu som är jobbigare än det här. Förutom att M flyr Växjö på söndag och då blir det inga ambitiösa promenader heller. Inga kvällar på balkongen eller töntfilmkvällar a la Sällskapsresan.

Efter den här dagen med åtskilliga Vänner-avsnitt och faktiskt två promenader så känner jag mig laddad, men tron på mig själv är inte på topp och jag tror ändå någonstans att jag ändå kommer att misslyckas som jag gjort den senaste månaden. Varje dag i princip. Det finns en levnadsform där anhängarna kallar sig för lufterian. De lever på luft/ljus. De lever på enbart vatten, te och buljong i princip. Kanske vore något för flodhästen. Jag skulle hellre leva på kärlek som M påpekade, men det ena utesluter det andra för tillfället.

Eftersom jag har tappat tron på min självdisciplin så kanske ni kan tro på mig.

I riktning mot nästa gång.   

Vem har sagt att livet ska vara enkelt och baserat på en flottig räkmacka från Steves Coffee i Malmö, som jag för övrigt älskar. Vem har sagt att livet ska vara besvärligt och kantat av andra som uppenbarligen får Chiquitabananer levererade till dörren. Kan jag bestämma att mitt liv ska smaka melon och kaktus. Kan jag bestämma att mitt liv ska vara grundat på klippa i Marstrand? I think so, men är det begåvat eller avskiljande från civilisationen i övrigt.

Om man bara en dag bestämmer sig för att vara glad och dofta färskskuren gurka i ett glas med pärlande isvatten är det då praktiskt möjligt att låta andras negativitet forsa av som kostsamt flaskvatten på en skånsk gås. Är det möjligt att inte beröras destruktivt av yttre omständigheter? Kan man omvandla all negativitet till något positivt utan att eliminera allt socialt samspel med att verka kufisk och påfrestande. Men det är klart om man omvandlar allt till något positivt så ser man inte heller andras tankar om en själv som negativt och därmed har man lyckats utgallra all pessimism i sitt liv.

Oh Lord jag önskar att jag föddes med mungiporna uppåt.

Till nästa gång.

Dagen till ära, nationaldagen till ära, blev det 3 dagars sjukskrivning och en kur med gammal hederlig antibiotika och en uppmaning att genast uppsöka vård för stressrelaterad trötthet och högt blodtryck. Du gamla du fria du fjällhöga nord. Så den här dagen har ju varit helt fantastisk, *se den hånande undermeningen och den grova sarkasmen mot denna påtvungna och nyblivna helgdag. Så att jag nu känner mig lite avundsjuk på det gäng nysvenskar som tidigt idag satt i ett lummigt parti av parken och firade den svenska nationaldagen, som de bör, med en joint a la Marley, är väl inte så konstigt. Är det förresten så man ska ära det land vars mark man nyttjar, vars pengar man tar för givet. Är det ett bra sätt att hedra denna trugande nationaldag? Jag dömer ingen, verkligen det gör jag inte, jag firade ju som sagt denna dag med två timmar i ett väntrum och två tabletter selexid mot UVI och hyser väl en strimma förakt mot denna dag. INTE mot mitt land, men mot dagen i sig och det överdrivet bekostade firandet.

Fastnade en stund i ett obekvämt och odugligt program på SVT som sändes från Skansen. Kan inte någon göra slag i saken och sätta sig ner med denna Lill-babs och på ett lugnt och sansat sätt meddela henne om att vi inte orkar se henne mer! Skulle Lill-babs emigrera till Tjetjenien och studera biokemi så skulle ingen sakna henne även om hon medverkar i alla jävla sommarprogram som SVT producerar. Ingen skulle undra vart hon plötsligt tagit vägen. Så nu vädjar jag till alla ryss-svenskar att dra i alla trådar som bara är möjligt för att få in Lill-babs på den biokemiska utbildningen i Tjetjenien och det med omedelbar verkan. Jag kan till och med överväga att finansiera skolningen ur egen ficka. Bara jag slipper att se henne mer!

P. S Kungen var snyggare och obekvämare än någonsin. D.S

Till nästa gång.

Jaha, så var det helg igen och jag är alltjämt trött och matt. Inget verkar hjälpa, inte kaffe, inte heller solljus. När inte ens sömn hjälper mot sömnighet då vet jag inte vad som är ämnat för det. Jag menar vad är meningen med sömn om inte för att bota kraftlöshet? Jag har återigen symptom för virus och skulle gått till läkaren idag, men det blev jobb istället. Det gjorde ingen något gott, hjälpte inte mycket att ha en krasslig och svimfärdig Jessica under lunchrusningen från helvetet. Det hjälpte allra minst mig och min dotter, som fick följa med idag på grund av den korta varslen. Eftersom det är Sveriges underbara nationaldag imorgon så får det bli en tur till akuten imorgon bitti. Fasar en längre sjukskrivning än vad som är möjlig, men jag ska inte antyda något.

Det är en allmän depressionsvåg på restaurangen just nu och jag står maktlös inför den situationen, då jag tillhör den skaran, kanske till och med går med fanan längst fram i ledet. Jag som hade så stora förhoppningar för sommaren. Det skulle bli en sommar företaget aldrig någonsin skådat. Än en gång ska jag inte antyda något, inte någonting alls.

Nu sömn för att fira denna nationaldag i antågande.

Till nästa gång.