"Så som himlen ser ut

en tisdag över skolans

kommunala korridorer

Klockan fyra i oktober

Strax innan det mörknar

och det luktar från bespisningen

av halvhjärtad husmanskost

och löven ligger klistrade

mot marken

Gråvita skyar

Tandläkarväder

Nån grävmaskin som sliter upp

en cykelväg vid fotbollsplan

Och nyponbuskar, nyponbuskar

Hela vägen nyponbuskar

ser jag när jag blundar

och nånstans där så blev jag

den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken

Symbolen för att skolka

Sagan om ett uppror

Drömmen om en högre höjd

Ett sjörövarskepp

som blåser rätt in i Los Angeles

Och stjärnorna som glittrar

Och ingen jävel når mig

nånsin mera

En enda ambition

Att få brudarna från Berga

att skratta eller gråta

och rymma över taken

Bort från regelboken, stöveltrampet,

tegelväggen, la isla bonita

Och dom brandgula

stolarna man staplar

på varandra

Parkeringshus byggdes

Ett litet steg för människan

Ett stort steg för betongen

och den rotlösa känslan

Som ännu ett hinder

på vägen mot den råa romantiken

och gitarren i butiken

och flykten

över taken

Man la klossar över ängen

med små fönster och dörrar

Det var slogans överallt

från alla medelbeiga firmor

Och en skivaffär i centrum

som ett hål genom kulissen

ut i verkligheten, drömmen

Ut till färgerna man bara

ser på bio

Vi bildade band och blåste ringar

Drog med handen genom jorden

Fyllde naglarna med lera

av all yta som vi skrapade

För nånstans under lagren

av tätortstimotej

bredde stora världen ut sig

utan farthinder och Konsumkort

och nypon

Vi satte båtarna i bäcken

såg dom flyta in i tunneln

Kanske vidare mot Vättern

och kanalen ut till Nordsjön

över vågorna mot Irland

ut på havet och sen blåsa

iväg och aldrig komma tillbaka

mer till bäcken

där det började

Jag ser den gräddgula färgen

Den moderna men diskreta

En helhet för det enkla

Bara fälla upp och skruva

Men ändå alltid nåt

som ville jaga och förvirra

Nåt som inte var Ikea

Nåt som inte hade lösningen

i kanten

Jag hör det inrökta ljudet

från en replokal vid tågstation

Bland speditionslokaler

och bortglömda depåer

Det stumma, dova skinnet

och basen som darrar i gallret

och glaset och det doftar

just som asfalt gör

om hösten

Vi gömde Fibban under stenen

Willes vin i busken

Hela dungen var ett mikro-Vegas

Ladan bytte hänglås

Och ovan allt en himmel

liksom silad ifrån kusten

med det lilla som blev över

efter vågorna och stormarna

och skummet

Jag kan inte återvända

En brottsplats måste vila

Flyktbilen är dumpad

Stålarna är rena

Nu bygger vi ett nytt hem

Startar upp och börjar om

Söndermarken jagar mig

men jag är inte där"

"Du bjuder ut ditt skratt till var och en som önskar få

Älvorna har bjudit dig till vals

Men din salta dagg syns tydligt mot din ögonfrans ändå

Du dansar tyst en kärleksvals från ingen alls

I desperat jakt på en vän

kan du förnedras om igen

Du skänker mer än nån kan ta

för en sekund av nånting bra

Kan någon ge vad du ska ha

Vill någon se vad du har sett

Kan du nånsin hitta rätt

och få tillbaka det du gett

Natten har sin sång om vilsenhet en trappa ner

Där blinkar lamporna till komp av en maskin

Ett trött och vilset barn av trasig värld är allt jag ser

när du felfritt stampar takt till hysterin

Du blommar upp av ingens frö

i värme varm som slask och snö

Du torkar tår av ingens tröst

och lyssnar tyst till ingens röst

Du har rock'n'roll i dina bröst

Du har blues i dina lår

Du har visor i ditt hår

och poesi i dina sår

Men nu syns daggen tydlig mot din ögonfrans igen

Du vinglar bakfull hem till väggar utan svar

Ditt glamourösa hopp om lyckovärld i skymningen

blev en bitter vandring hem i singular

Du har sett drömmar rasa ner

och du vet hur munnar ler

Dom älskar gärna det dom ser

men dom skräms bort om det finns mer

Men du är van vid folks manér

och från din vagga till din grav

är du den vilsna världens slav

du är en tår i svarta hav"