Patetisk figur, patetiskt liv eller helt enkelt sorglig. Min skugga sköljer över ett tomt lägenhetskomplex en helt vanlig lördag i oktober. Jag funderar över hur mitt liv har blivit, hur det var och vad som fortfarande väntar mig. Jag känner mig ensam en lördag när jag hastigt skrattar till åt ett tarvligt skämt i något än mer tarvligt musikprogram på TV. Jag känner mig ensam när jag tänker högt att jag ska gå och lägga mig. Vem dömer ut mig mest, ni som läser, de som vet bättre eller jag.
Jag går ut en sväng och en mild vind sveper förbi, jag känner mig ensam, men känner mig glad att min skugga föröljer mig. Det får ses som min trogne vän som ställer till det istället för att ställa upp. Ett par glada människor passerar ett i övrigt tyst och stilla område. De pratar högt och skrattar ännu högre. Jag blir avundsjuk, men skakar fort bort den tanken för vem vet hur de människorna har det. Vem är jag att döma dem som lyckliga, även om det kan ses som en positiv fördom så kan det för en ledsen själ med den glada masken på, ses som en ren förolämpning. Därför slutar jag i det ögonblicket att döma lyckliga som ledsna återgår till musikprogrammet och skrattar vidare. Lite skamsen, men mest är jag nog lycklig att jag inte är ensam.
Varma Hälsningar Jessica "Masken" Petersson
Klockan har nu slagit 01:30 och jag har i denna stund kommit hem från jobbet. Min sedvanliga cykeltur hemåt gjorde mig tankspridd och ofokuserad. När jag bara hade kommit ett par meter från restaurangens parkering upptäcker jag att jag är den enda människan som är ute just nu, precis här. Staden som normalt sett är livfull är nu död. Men inte mörk och hemsk. Natten i min stad är vacker, stillsam och skön. Jag inhalerar så mycket luft att bröstkorgen nästan spricker och jag njuter av kylig luft, en död stad och tystnaden. Just i det ögonblicket älskar jag hösten. Jag fortsätter att cykla vägen hem och när jag närmar mig får jag en känsla av att jag inte vill gå in. Jag vill lägga mig ner bland alla brandgula höstlöv och andas in tystnaden i denna döda stad. Jag var sugen på att lägga mig ner i en ihopblåst hög av höstlöv, men insåg snart att det inte var höstlöv i min bemärkelse och begav mig snällt in i trapphuset.
Höstlöv är inte höstlöv om det inte är lönnlöv.
Varma Hälsningar Jessica "JO" Petersson
...nu får det faktiskt vara nog! Det tar fruktansvärt mycket energi och kraft att irra runt med ena foten över Himalayas högsta topp. Jag är trots allt min mors dotter. Jag kan inte ödlsa bort mer av min dyrbara tid här på att vara arg och deprimerad över saker som jag faktiskt inte kan gör något åt. Det som varit tillhör det förflutna och det är som det är och det är bra. Jag hade aldrig varit den Jessica jag är idag om inte mitt förflutna var en del av mig. Det har inte varit så kul alla gånger men när jag nu ser tillbaka på mitt snart 25-åriga liv så har den senaste tiden varit ljus. Jag skulle inte säga att jag är nöjd nu, men jag har accepterat att livet har sin gång. Jag har tidigare skrivit här att jag är en stark anhängare av ödet och det är den tanken jag måste påminna mig om då och då för att inte falla nerför de klippiga bergen. Att ödet är min tro skulle de flesta skriva under på. När jag kämpar som minst och bara lutar mig tillbaka och låter livet levas, det är då ödet kliver in och gör sitt.
"Kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst" LW
Varma Hälsningar Jessica "-7kg" Petersson