Jag har nu spenderat ungefär ett dygn i Sverige efter en veckas utomlandsvistelse och jag är redan trött på allt. Mest på jobbet dock. Ångesten kom krypandes på väg idag på morgonen och späddes på mer och mer under dagen så i skrivande stund är jag så arg och frustrerad att jag skulle kunna göra saker jag aldrig trodde att jag skulle göra, ni får använda er egna fantasi. Hela semestern ligger som ett töcken över mig som om den inte ens har hänt. Det enda som finns kvar av den just nu är några nerprutade väskor, skor och vattenpipa. Det ska inte vara så här. Jag måste sluta behandla mig själv som skit och inte stanna kvar i sörjan och lukta. Ska försöka rycka upp mig under kvällen och skriva om allt kul och underbart som hände i Tunisien + en del bilder eftersom mitt Facebook-konto har blivit "kapat".

Till nästa gång.

Lämnar Växjö för ett tag om någon dag och jag har panik. Börjat packa litegrann, men energin försvinner innan jag hinner avsluta någonting. Ska dock jobba med J för sista gången ikväll. Lite sorgligt blir det nog allt, men det är med glädje jag ser henne gå vidare i livet. Fick en känsla av lugn över restaurangen igår. Så som jag har kämpat för att få den som den såg ut igår. Jag hoppas innerligt att samma känsla infinner sig om några veckor när jag kommer tillbaka. Annars orkar jag nog inte mer. Då är min tid där över. Stora problem kräver drastiska åtgärder något som inte alla verkar vilja inse. Uppgivenhet är den allmäna känslan bland många och då kan det bara gå utför.
Grälsjuka Du, lämna mig nu.

Till nästa gång.

Det här med stadsfest är en kul idé, men seriöst? Jag visste inte att Växjö rymde alla dessa människor. Vart är ni resten av året?

Det är under sådana här påhitt en ensamstående mamma får panik. Stadsfesten spelar på alla strängar. Ekonomiskt, socialt och framförallt på samvetet. Jag orkade egentligen inte gå ner på stan idag och Cornelia hade antagligen inte ens märkt något, men när det väl händer något i stan så vill jag supporta det i den lilla mån jag kan. Fick naturligtvis gå ner själv, eftersom mina 20-åriga vänner väljer alkohol framför tuff-tufftåg för 4-åringar, vilket jag också skulle ha gjort, men det kändes kul och Cornelia lös upp som en sol när den öronbedövande musiken satte alla sinnen på sin spets. Jaha, tänkte jag, här ska man stå som en galning och låtsas tycka att det är jätteroligt att titta på svettiga och smutsiga förskoleungar som åker någon halvtrasig och långsam karusell, men okej, jag fokuserar på min egen nybadade och söta förskoleunge och då gick det an. Naturligtvis skulle Cornelia få en ballong. Hon hade sett ett annat barn med en Hello Kitty-formad ballong och en sådan ville hon också ha. För att göra den här dagen ännu lite roligare så hade de inga fler av den sorten, jag förväntade mig ett gällande skrik något i stil med: "MAMMA JAG VILL HA EN ROSA KITTY! AAAAAAHHHHH!", men jag hade fel, Cornelia valde helt enkelt en annan, lila med Bratz på och var hur nöjd som helst. Det var däremot inte jag, ballongjäveln kostade 100: -. Vad är problemet? Men för att stilla det konstanta dåliga samvetet är inget för dyrt. Fick sedan syn på Teresias dansgrupp och Cornelia sprang genom åskådarskaran och stod så nära det bara gick. Hela uppvisningen! Hon älskar dans och är en fan av "So you think you can dance" . Så där stod vi en halvtimme, käkade och gick hem. 300 kronor fattigare och ett lite lättare samvete känner jag mig nu manad för att dra på mig min städsvid, dricka vin med gummihandskar och drömma mig bort till det förlovade hemmafru-landet. Naturligtvis även städa.

Hallå?! Hur mycket kläder behöver en 4-åring under en vecka i Afrika?

Till nästa gång.

Jag trodde aldrig att denna dag skulle ta slut. Morgonen börjar med att jag stiger upp utan så mycket som 10 minuters oavbruten sömn. Jag provade allt; grönt te, varm mjölk (som för övrigt är vidrigt), och byta rum. Öronproppar och ögonmask till trots letade ljus och ljud sig in i mitt huvud.

Magen gjorde fruktansvärt ont på cykelturen till dagis, där jag sedan blev sittandes i 10 minuter på grund av värken. Hela morgonen var plågsam på gränsen till olidlig, men jag höll min och jobbade på, som jag alltid gör av någon anledning; arbetsmoral eller dumhet? Till råga på allt så blev det ganska mycket att göra under dagen, men alla var jätteduktiga och det flöt på bra, väldigt bra. Hur stark är viljan när man kan koppla bort allt annat under en så kort tid? Eller är det vilja, kanske fokusering? Eftermiddagen kom med stormsteg och det var dags att bege sig hem i ösregn. Tack för skjutsen J. Guld värt! Så här sitter jag nu med en magkatarr som inte vill ge med sig och ett huvud som snurrar värre än en pingisboll i J-O Waldners ficka och blicken har svårt att hänga med. Kan ändå inte sova, inte nu. Mycket att göra inför nästa vecka. Är ledig en dag nu så jag hoppas att det blir någon sömntimme innan det är dags för incheckning hos M.

Hoppas du har kul på Way-Out-West D.

Till nästa gång.