Steg upp 15 minuter innan jag var tvungen att cykla till jobbet. Tänkte att jag har ju inget barn att ta han dom idag så jag kan sova länge. I tron om att jag enbart skulle jobba 3 timmar tog jag bara två koppar kaffe och begav mig ut i det duggande regnet. Kom till jobbet och möttes av en glad och positiv skara bytte om och började. När 2½ timme var avklarad började jag må fruktansvärt dåligt. Magen ekade tom och huvudet dunkade illavarslande. I samma sekund blev jag tillfrågad att jobba över en timme eller så. "Javisst", hör jag mig själv säga utan att tveka. Hela restaurangen börjar snurra och mitt periferiseende försämras avsevärt. Ljudet från alla gäster försvinner långt bort och jag är som i en bubbla. Serveringen är full av hungriga gäster som flytt in i restaurangen undan regnet, som jag med ens ser som mycket vackert. Det känns som att jag håller på att dö. Med risk för att bli hemskickad och orsaka kaos och ökad stress för mina arbetskamrater så säger jag ingenting till dem, men en gäst frågar snällt "Är du okej?", "jaja, det är ingen fara, jag ska hämta din beställning!" svarar jag. Så där flyter jag runt i 1½ timme och när det är dags att summera dagen faller jag ihop på kontoret och viskar till en kollega "kan du fixa något att äta till mig?" när hon först nu inser att jag inte är i så bra skick utbrister hon argt och lite chockat " Jessica!, Varför har du inte sagt något?!". Hon inväntar inte svaret på frågan utan hämtar genast lite is ocj lägger försiktigt ett antal iskuber i nacken på mig. Begav mig hemåt ich allt är fortfarande suddigt, det är rena turen att jag inte blev påkörd. Väl hemma tar jag två Panodil Zapp, lägger mig på soffan med en vetekudde över ögonen och försöker somna. Det är omöjligt. Huvudet bankar och jag börjar må illa. Det tar mig 45 minuter att somna. Sover dock i 2½ timme och när jag vaknar är jag fortfarande väldigt hungrig men huvudvärken är borta. bestämmer mig helt ologiskt att jag ska bege min till ett solarium. Är nu hemma igen och mår lite bättre, men väldigt omtöcknad. Imorgon ska jag jobba igen, jag ska nog äta frukost...

(Då min anslutning krånglar så stämmer inte datumen för mina skrivna inlägg den här veckan.)

Aningen bakfull, lite smått förkyld sitter jag nedsjunken i min slitna IKEA-fåtölj och tittar på reprisen av  MTV Movie Awards. Värdarna är sådär, inte särskilt skickliga komiker, men förväntningarna är vid det här laget relativt låga. De skämtar om stackars Paris Hiltons stundande fängelsevistelse, jag tycker visst att hon ska ta sitt ansvar, men tjejen är ju sköt som silkespapper. Jag tyckte skämten om henne, Lindsay Lohan och Britney Spears var riktigt osmakliga och hade förväntat mig mer av så kallade proffessionella komiker. Det här är uppenbarligen tre tjejer som på riktigt har det svårt och jag tycker inte att det är skrattretande, som tragiskt och sorgligt.

När galan lider mot sitt slut och priset för "Best Performance" ska delas ut, är jag lika måttligt intresserad som förrut och när kameran hittar några kända ansikten i publikhavet så som Ben Affleck tänkte jag att det här priset skulle gå till någon talanglös själ. Till min förvåning vinner Johnny Depp och ingen reagerar så jag tänker att han har spelat in en sådan där lam tackvideo från någon öde ö för att han är för fin för att komma! Det händer inget på en stund, men sedan hör jag publikjublet och när kameramannen vaknat till liv så fångar kameran en ack så het Depp släpa sig över scenen för att ta emot priset. Publikens jubel var ihärdigt och ärligt för första gången på hela galan, det bevisade än en gång för mig att han är världens bästa skådespelare.

Det sista priset ska nu delas ut; "Best Movie". Bland andra storfilmer som "300" var även "Dead man's chest" nominerad, och vann! J.D kom ut på sen ännu en gång och min söndag var räddad.

Det passerar inte en dag i mitt liv där jag inte funderar över hur jag ska uppfostra min dotter, så att hon växer upp med en stark självbild och en vision om att hon har en fri vilja. Varje dag försöker jag och varje dag tränger det dåliga samvetet igenom. Tankarna vandrar och jag kan inte hjälpa att grubbla över det här med föräldraskap och fostran. Det är en komplex uppgift att vara förälder i dagens samhälle. Det finns så mycket mer idag jag vill skydda min dotter ifrån än när jag var liten, samtidigt som jag vill att hon ska få uppleva och erfara saker som enbart dagens samhälle kan erbjuda. Så det enda jag kan få ut av mitt nattliga grubbleri är att lägga stor vikt vid att lära min tjej att hon har en egen vilja och att hon har frihet under ansvar.
Ja, jag vet hon är bara tre, men för tre år sen var hon bara några månader gammal, tiden går fort.
Något jag har lärt mig är att om jag har en dålig dag så är det absolut inte min dotters fel och hon ska aldrig få lida för mina beslut eller känslor. Jag menar inte att man enbart ska vara glad och aldrig uppvisa att man har ett stort register av känslor, men ilska är den värsta av alla och det ska inte min dotter behöva utsättas för innanför de här fyra väggarna. I mitt hem är orden "förlåt" och "jag älskar dig" de ord som nyttjas intensivast och det är jag stolt över och jag är övertygad om att min dotter kommer att växa upp till en välbalanserad, positiv och stolt kvinna.

För att komma till det som fick mig upprörd idag, så ska jag låta er se ett par bilder på beviset av dåligt föräldrarskap:

.

Den här tjejen heter Jessica och hon är sju år. Jessica äter 10 000 kalorier varje dag. Jessica kan inte längre gå, hon kryper. Jessicas mamma säger att Jessica är hungrig. Jessica kommer att äta ihjäl sig, hon väger idag 222 kg.

Jag blir inte ens arg, jag blir ledsen och uppriven. Jag skulle vilja träffa Jessica och hennes mamma. Jag skulle vilja prata med dem. Jag skulle vilja träffa dem, prata med dem och få dem att förstå.
Jag är inte heller smal, men jag är vid god hälsa och jag skulle aldrig låta min dotter bli som Jessica. Jag skulle inte låta min dotter gå tillbaka i utvecklingen. Har hon lärt sig att gå på sina egna två ben så ska inte övervikt få henne att krypa. Vi vet ju alla vad som kommer därefter. Jessica kommer med all sannolikhet inte att överleva.

Det jag skriver nu kan vara obefogad skuldbeläggning, men jag anser att Jessicas mamma har sänt sin egen dotter i graven.