Lämnar Växjö för ett tag om någon dag och jag har panik. Börjat packa litegrann, men energin försvinner innan jag hinner avsluta någonting. Ska dock jobba med J för sista gången ikväll. Lite sorgligt blir det nog allt, men det är med glädje jag ser henne gå vidare i livet. Fick en känsla av lugn över restaurangen igår. Så som jag har kämpat för att få den som den såg ut igår. Jag hoppas innerligt att samma känsla infinner sig om några veckor när jag kommer tillbaka. Annars orkar jag nog inte mer. Då är min tid där över. Stora problem kräver drastiska åtgärder något som inte alla verkar vilja inse. Uppgivenhet är den allmäna känslan bland många och då kan det bara gå utför.
Grälsjuka Du, lämna mig nu.

Till nästa gång.

Det här med stadsfest är en kul idé, men seriöst? Jag visste inte att Växjö rymde alla dessa människor. Vart är ni resten av året?

Det är under sådana här påhitt en ensamstående mamma får panik. Stadsfesten spelar på alla strängar. Ekonomiskt, socialt och framförallt på samvetet. Jag orkade egentligen inte gå ner på stan idag och Cornelia hade antagligen inte ens märkt något, men när det väl händer något i stan så vill jag supporta det i den lilla mån jag kan. Fick naturligtvis gå ner själv, eftersom mina 20-åriga vänner väljer alkohol framför tuff-tufftåg för 4-åringar, vilket jag också skulle ha gjort, men det kändes kul och Cornelia lös upp som en sol när den öronbedövande musiken satte alla sinnen på sin spets. Jaha, tänkte jag, här ska man stå som en galning och låtsas tycka att det är jätteroligt att titta på svettiga och smutsiga förskoleungar som åker någon halvtrasig och långsam karusell, men okej, jag fokuserar på min egen nybadade och söta förskoleunge och då gick det an. Naturligtvis skulle Cornelia få en ballong. Hon hade sett ett annat barn med en Hello Kitty-formad ballong och en sådan ville hon också ha. För att göra den här dagen ännu lite roligare så hade de inga fler av den sorten, jag förväntade mig ett gällande skrik något i stil med: "MAMMA JAG VILL HA EN ROSA KITTY! AAAAAAHHHHH!", men jag hade fel, Cornelia valde helt enkelt en annan, lila med Bratz på och var hur nöjd som helst. Det var däremot inte jag, ballongjäveln kostade 100: -. Vad är problemet? Men för att stilla det konstanta dåliga samvetet är inget för dyrt. Fick sedan syn på Teresias dansgrupp och Cornelia sprang genom åskådarskaran och stod så nära det bara gick. Hela uppvisningen! Hon älskar dans och är en fan av "So you think you can dance" . Så där stod vi en halvtimme, käkade och gick hem. 300 kronor fattigare och ett lite lättare samvete känner jag mig nu manad för att dra på mig min städsvid, dricka vin med gummihandskar och drömma mig bort till det förlovade hemmafru-landet. Naturligtvis även städa.

Hallå?! Hur mycket kläder behöver en 4-åring under en vecka i Afrika?

Till nästa gång.

Jag trodde aldrig att denna dag skulle ta slut. Morgonen börjar med att jag stiger upp utan så mycket som 10 minuters oavbruten sömn. Jag provade allt; grönt te, varm mjölk (som för övrigt är vidrigt), och byta rum. Öronproppar och ögonmask till trots letade ljus och ljud sig in i mitt huvud.

Magen gjorde fruktansvärt ont på cykelturen till dagis, där jag sedan blev sittandes i 10 minuter på grund av värken. Hela morgonen var plågsam på gränsen till olidlig, men jag höll min och jobbade på, som jag alltid gör av någon anledning; arbetsmoral eller dumhet? Till råga på allt så blev det ganska mycket att göra under dagen, men alla var jätteduktiga och det flöt på bra, väldigt bra. Hur stark är viljan när man kan koppla bort allt annat under en så kort tid? Eller är det vilja, kanske fokusering? Eftermiddagen kom med stormsteg och det var dags att bege sig hem i ösregn. Tack för skjutsen J. Guld värt! Så här sitter jag nu med en magkatarr som inte vill ge med sig och ett huvud som snurrar värre än en pingisboll i J-O Waldners ficka och blicken har svårt att hänga med. Kan ändå inte sova, inte nu. Mycket att göra inför nästa vecka. Är ledig en dag nu så jag hoppas att det blir någon sömntimme innan det är dags för incheckning hos M.

Hoppas du har kul på Way-Out-West D.

Till nästa gång.

Termen utbrändhet har blivit ett modeord under 2000-talet. Inte för att det blev "inne" att hamna i det här tillståndet, utan för att den här typen av total orkeslöshet blev en Svenssonterm. Vem som helst i vilken ålder som helst ur vilken samhällsklass som helst kunde drabbas av den här utmattningsdepressionen. Det spelar ingen roll om du är 22 eller 45. Om du har småbarn eller vuxna barn eller inga alls. Det har även kommit att spela en mindre roll vilket arbete du utövar. Din arbetsplats behöver utåt sett inte vara hektisk. Du behöver heller inte ha särskilt mycket ansvar i din befattning på arbetet. Till en början behöver det inte ens synas utvändigt. Det har för mig varit den inre stressen och pressen jag lagt på mig själv, som tagit mig in i det nästa stadiet.  

Desto längre in i sjukdomstillståndet du kommer desto mer tär det på din kropp, på din kapacitet som mamma, fru, sambo, dotter och framförallt på din styrka som yrkesverksam människa.

För mig har tröttheten, mattheten och den nedåtgående spiralen som mamma och som medarbetare och chef varit mest påtaglig. Jag har successivt sovit sämre och sämre. Min roll på jobbet har upplevts tyngre och tyngre trots uteblivande av mer besvärliga uppgifter. Det som tär på mig psykiskt är min bristfälla på den viktigaste uppgift jag har fått mig tilldelad här i livet; den att vara mamma. Jag har helt enkelt ingen ork. Viljan har aldrig upphört, men tröttheten och den konstanta irritationen gör mig helt enkelt till en sämre mamma än jag någonsin kunnat ana att jag skulle komma att vara. Det är nog det som har blivit den tyngsta biten för mig och min utbrändhet. Jag har idag kommit till insikten att det fortfarande går att avvärja den värsta och mer långvariga utbrändheten, som i slutändan leder till lång sjukfrånvaro. Jag har länge känt symptomen, men ignorerat dem och sett yttringarna som något annat. Idag är jag trött och matt p.g.a. det här. Idag är jag nere p.g.a. det här o.s.v. Men det hindret jag står framför nu är för stort och för energikrävande för att jag under rådande omständigheter ska klara av. Med den här insikten kan jag gå vidare, men broar kommer med all säkerhet att brännas och tryggheten kommer få sig en törn, men det till trots så väljer jag min framtid framför nuet. Jag har psykiskt sett gått vidare, främst i min yrkesroll. Jag ser ingen möjlighet för förbättring under rådande omständigheter och det är ledsamt för jag känner ändå någonstans i kärnan av mig att jag har mer att erbjuda, mer att åstadkomma som ledare, men som sagt jag väljer framtiden och framförallt min dotter över den återvändsgränd som är verklig.

Jag kommer finnas kvar där för er, mina älskade kollegor, men inte som den ni känner mig idag och inte som den ni vill att jag ska vara utan som den jag måste bli. Jag kommer inte att lämna er vind för våg, men så småningom när tiden är inne och när tryggheten öppnar sin famn för mitt framtida jag.

Till nästa mer upplyftande gång.

Än en gång får jag lova att erkänna. Kan man köpa en burk med suspekta svarta/lila piller som ger en disciplin att gå ner i vikt? Att läsa mer? Att socialisera mera? Att komma någon vart i karriären? Finns det ett sådant piller i de djupa mörka skogarna i småland? Jag är beredd att göra allt för det i så fall. Jag vet att inget piller i världen kan få en lycklig men kanske lite. Nej, jag är relativt lycklig just nu, men jag är trött på flodhästen som står i vägen för det riktiga livet, det som var ämnat för mig. Ja, flodhästen är jag. Min brist på självdisciplin har blivit den största besvikelsen i mitt liv. Det brukade inte vara det. Jag kan för mitt liv inte stå emot. Jag menar hur svårt kan det vara? Jag blir ju inte alkoholist bara för att jag dricker ibland, jag blir inte pundare för att jag poppar panodil zapp för min enorma ryggsmärta. Hur svårt kan det vara? Jag är fullt medveten om att när man överkommit ett hinder i livet så uppstår genast ett annat, men jag kan hantera andra hinder hur höga och svåra de än ter sig. Jag klarade av att vara gravid, förlossningen och en pågående uppfostran hur svårt kan det här då vara? Jag har ju gjort det förr och jag kan inte komma ihåg att det var särskilt svårt då. Men då hade jag H som pepp och stöd plus att han fanns där innan under och nja kanske inte efter i och för sig, men då hade jag ju redan klarat det. Kan inte se något annat i mitt liv just nu som är jobbigare än det här. Förutom att M flyr Växjö på söndag och då blir det inga ambitiösa promenader heller. Inga kvällar på balkongen eller töntfilmkvällar a la Sällskapsresan.

Efter den här dagen med åtskilliga Vänner-avsnitt och faktiskt två promenader så känner jag mig laddad, men tron på mig själv är inte på topp och jag tror ändå någonstans att jag ändå kommer att misslyckas som jag gjort den senaste månaden. Varje dag i princip. Det finns en levnadsform där anhängarna kallar sig för lufterian. De lever på luft/ljus. De lever på enbart vatten, te och buljong i princip. Kanske vore något för flodhästen. Jag skulle hellre leva på kärlek som M påpekade, men det ena utesluter det andra för tillfället.

Eftersom jag har tappat tron på min självdisciplin så kanske ni kan tro på mig.

I riktning mot nästa gång.   

Vem har sagt att livet ska vara enkelt och baserat på en flottig räkmacka från Steves Coffee i Malmö, som jag för övrigt älskar. Vem har sagt att livet ska vara besvärligt och kantat av andra som uppenbarligen får Chiquitabananer levererade till dörren. Kan jag bestämma att mitt liv ska smaka melon och kaktus. Kan jag bestämma att mitt liv ska vara grundat på klippa i Marstrand? I think so, men är det begåvat eller avskiljande från civilisationen i övrigt.

Om man bara en dag bestämmer sig för att vara glad och dofta färskskuren gurka i ett glas med pärlande isvatten är det då praktiskt möjligt att låta andras negativitet forsa av som kostsamt flaskvatten på en skånsk gås. Är det möjligt att inte beröras destruktivt av yttre omständigheter? Kan man omvandla all negativitet till något positivt utan att eliminera allt socialt samspel med att verka kufisk och påfrestande. Men det är klart om man omvandlar allt till något positivt så ser man inte heller andras tankar om en själv som negativt och därmed har man lyckats utgallra all pessimism i sitt liv.

Oh Lord jag önskar att jag föddes med mungiporna uppåt.

Till nästa gång.

Dagen till ära, nationaldagen till ära, blev det 3 dagars sjukskrivning och en kur med gammal hederlig antibiotika och en uppmaning att genast uppsöka vård för stressrelaterad trötthet och högt blodtryck. Du gamla du fria du fjällhöga nord. Så den här dagen har ju varit helt fantastisk, *se den hånande undermeningen och den grova sarkasmen mot denna påtvungna och nyblivna helgdag. Så att jag nu känner mig lite avundsjuk på det gäng nysvenskar som tidigt idag satt i ett lummigt parti av parken och firade den svenska nationaldagen, som de bör, med en joint a la Marley, är väl inte så konstigt. Är det förresten så man ska ära det land vars mark man nyttjar, vars pengar man tar för givet. Är det ett bra sätt att hedra denna trugande nationaldag? Jag dömer ingen, verkligen det gör jag inte, jag firade ju som sagt denna dag med två timmar i ett väntrum och två tabletter selexid mot UVI och hyser väl en strimma förakt mot denna dag. INTE mot mitt land, men mot dagen i sig och det överdrivet bekostade firandet.

Fastnade en stund i ett obekvämt och odugligt program på SVT som sändes från Skansen. Kan inte någon göra slag i saken och sätta sig ner med denna Lill-babs och på ett lugnt och sansat sätt meddela henne om att vi inte orkar se henne mer! Skulle Lill-babs emigrera till Tjetjenien och studera biokemi så skulle ingen sakna henne även om hon medverkar i alla jävla sommarprogram som SVT producerar. Ingen skulle undra vart hon plötsligt tagit vägen. Så nu vädjar jag till alla ryss-svenskar att dra i alla trådar som bara är möjligt för att få in Lill-babs på den biokemiska utbildningen i Tjetjenien och det med omedelbar verkan. Jag kan till och med överväga att finansiera skolningen ur egen ficka. Bara jag slipper att se henne mer!

P. S Kungen var snyggare och obekvämare än någonsin. D.S

Till nästa gång.

Jaha, så var det helg igen och jag är alltjämt trött och matt. Inget verkar hjälpa, inte kaffe, inte heller solljus. När inte ens sömn hjälper mot sömnighet då vet jag inte vad som är ämnat för det. Jag menar vad är meningen med sömn om inte för att bota kraftlöshet? Jag har återigen symptom för virus och skulle gått till läkaren idag, men det blev jobb istället. Det gjorde ingen något gott, hjälpte inte mycket att ha en krasslig och svimfärdig Jessica under lunchrusningen från helvetet. Det hjälpte allra minst mig och min dotter, som fick följa med idag på grund av den korta varslen. Eftersom det är Sveriges underbara nationaldag imorgon så får det bli en tur till akuten imorgon bitti. Fasar en längre sjukskrivning än vad som är möjlig, men jag ska inte antyda något.

Det är en allmän depressionsvåg på restaurangen just nu och jag står maktlös inför den situationen, då jag tillhör den skaran, kanske till och med går med fanan längst fram i ledet. Jag som hade så stora förhoppningar för sommaren. Det skulle bli en sommar företaget aldrig någonsin skådat. Än en gång ska jag inte antyda något, inte någonting alls.

Nu sömn för att fira denna nationaldag i antågande.

Till nästa gång.