Nu är det dags att lista alla de saker som jag trodde jag skulle gjort vid 25 och de saker som toppar listan att göra innan 30.

?·         Hawaii - när jag och min halvsyster, Elin, i unga år sitter i bilen på väg till något lamt släktkalas så bestämmer vi att när vi är 18 så ska vi minsann åka till Hawaii på semester med våra killar. Idag ungefär 15 år senare så sitter jag här, utan karl och Hawaiiupplevelse.

?·         Boksläpp - jag har sedan väldigt länge haft vad jag kallar skrivarglöd. Har alltid skrivit mycket om allt och inget. Har enligt vissa partiska människor även en talang för detta. Jag har därmed alltid hoppats att jag skulle skriva en bok, kanske en självbiografi. Oh, lord hur skulle den sluta?! Drömmen är ännu inte död, men ute på väldigt hal is.

?·         Äktenskap - alla fina flickors vita dröm förföljer även mig. Jag har sedan barnsben trott att jag ska bli gift med 2½ barn och leva lycklig resten av mitt liv enbart på grund av det. Den naiva tanken är borta, jag är fullt kapabel till min egen lycka. Visst vill jag gifta mig, men min glädje står inte och väger på det.  

?·         Resor - många av mina icke-uppfyllda drömmar/mål/krav handlar om resor och möten. Jag har än inte sett New York, trots att jag har släkt där. Jag har alltid velat bo i Milano under våren. Jag vill se solen i Kiruna, men det högsta drömmen och önskan är och kommer alltid att förbli; Köpenhamn. Kan inte förklara eller försvara min dragning till denna evigt vackra stad. Jag har ursprung från Danmark, men inte just Köpenhamn. Där vill jag bo, där vill jag leva och dö.

?·         Karriär - Som de allra flesta människor så har även jag högtstigande karriärfantasier. Har inte riktigt nått dithän än. Har varit i samma bransch i snart 7 år, men har än inte sett allt. Nu är jag på väg upp över ytan och trycket lättar. Föraktet tynar bort. Jag inväntar framtiden med glädje och förhoppning inom denna kategori.

?·         Rikedom - behöver ingen mer ingående förklaring, jag vill ha mer.

Till det jag verkligen vill göra innan 30:

?·         Hitta rätt väg, rätt resa. Det rätta livet, det som var ämnat för mig.

Till nästa gång

Varma Hälsningar Jessica "snart 25" Petersson

De senaste veckorna har min kropp uppvisat diverse symptom på utbrändhet. Mina sömnsvårigheter har förvärrats drastiskt. Jag har svårt för att koncentrera mig på en sak då jag ofta blir stressad av att sitta med samma sak under en längre tid. En annan sak som jag har funderat på är att mina händer titt som tätt domnar bort under korta såväl som längre perioder, vilket har lett till att jag nu börjat fundera på om det sönderdiskuterade ämnet utbrändhet nu även stämmer in på mig. Tror dock inte att det har gått så långt att jag måste sjukskrivas eller något sådant drastiskt, men något måste bli annorlunda.  Sa för ett par dagar sedan en ganska kul grej på jobbet, efter ännu en sömnlös natt dessutom med feber och snorig snabel: "Jag har faktiskt inte tid att bli sjuk, än mindre utbränd." Okej, inte kul snarare tragiskt.

Ska om ett par veckor fylla 25, den allra första anti-agekrämen är inhandlad och festen är planerad. Det tråkiga är att vare sig det är ett symtom på utbrändhet eller ej så har min kropp börjat öka i densitet vilket jag genast ska sätta stopp för. Jag vet exakt vad som måste göras, men jag behöver mycket uppmuntran och stöd från alla håll.

Så här på ålderns höst sitter jag innanför mina fyra väggar och ute blåser stormen rustikt och regnet slår hårt mot fönstren. Jag tittar på en dålig romantisk komedi och önskar nog i hemlighet att det var jag som var den där tjejen med en alltför påstridig eftertraktare som knackar på dörren. Och med en sjuk dotter med en än sjukare mor ser jag bilden från ett annat perspektiv, ett något mer patetiskt sådant, men nu ska den stora förändringen ske.
Behold of the new me!

Till nästa gång

Det är snarare så att det finns fler människor som tycker illa om dig än de som faktiskt gillar dig. Den insikten kom jag till för längesen, men många lever i en disillusion med tanken att "alla älskar mig och om någon inte gör det kan jag få dem att dyrka mig". Visst, det kan vara gulligt till en början med den sortens naivitet, men idag upptäckte jag att det går att omvandla den här söta egenskapen till ren och skär elakhet, enbart för att skydda dig själv mot att andra eventuellt kommer att tycka mindre om dig. I situationen som rådde idag blev det hela väldigt klart och uppenbart för mig. Den här egenskapen att aldrig ta konflikter om man kan komma att ses som mindre omtyckt är bara feghet i mina ögon. Vad som hände idag var att jag i stort sett blev ombedd att ta en konflikt åt en annan, trots att jag inte var inblandad överhuvudtaget, enbart för att denne inte ville "bli ovän" med någon. Det betyder indirekt att det var okej att jag kanske skulle komma att bli ovän med någon enbart för att dennes ynklighet och rädsla att inte vara omtyckt. Personen i fråga har själv sagt att den vill bli omtyckt av alla och inte klarar av att ha ovänner, men lille vän, alla kan inte tycka om dig! Jag tappade min respekt för denne idag, att aldrig säga vad man tycker, låta andra ta smällen och stå i ett hörn och tiga bara för att slippa konflikter och bara för att vara omtyckt. Jag kan ju bara säga så här; Jag är säger vad jag tycker i alla lägen och är inte konflikträdd och absolut inte rädd för att någon ska tycka illa om mig. Jag har snarare insikten att det finns många som inte gillar mig som person, men jag har i alla fall alltid stått på mig när det är något som jag har tyckt varit fel och det gör att jag hyser en respekt för mig själv som denne människa inte kan eller borde göra.

Låt inte andra göra ditt skitgöra för att du är rädd för att alla inte kommer att tycka om dig. Det gör de ändå inte!

Lyfter på hatten till nästa gång
Jessica Petersson

Över i miljon svenska riksdaler spenderades under 2007 enbart på firandet av blomsterkungen Carl von Linné. På den officiella hemsidan för Linnéfirandet står det följande:  "Linnéjubileet har två tydliga mål, att öka intresset för naturvetenskap bland barn och ungdomar, och att allmänheten ska få en nyanserad bild av Carl von Linné."

Jag vill verkligen vara försiktig med att kritisera kulturvetare och know-it-alls, men vart ska Växjö kommun dra gränsen?  

Läser idag en artikel angående ett ständigt mer utbrett tablettmissbruk bland allt yngre svenskar. Att droger/alkohol/sex är ett spännande ämne för de allra flesta i tidig tonår är ingen nyhet. Det finns dock anledning att skilja på att testa någon enstaka gång eller att nyttja för förströelse eller fest. Sen finns det ytterligare en kategori, de människor som använder substanser för att kunna överleva ångest och depression. Det är den sista arten av missbruk jag vill att ni ägnar några minuter av att fundera över. Det är ingen exceptionell åsyn att en trettonåring köper tabletter som, Tradolan och Subutex över internet för någon enstaka hundralapp. De här båda läkemedlen används aktivt vid avvänjning för bl.a. heroin. Däremot finns det kritiker som menar att tabletter av den här arten sällan hjälper en missbrukare bli kvitt sitt beroende utan istället använder t.ex. Subutex som ett substitut för den initiala narkotikan. Tradolan används som ett morfinliknande ämne och verkar på delar av det centrala nervsystemet som hjärnan och ryggmärgen. Läkare beskriver att ett missbruk av den här typen av tabletter mer än sällan leder till andningsvårigheter, muskelsvagheter och hallucinationer alla biverkningar att ha respekt för.

De två unga tjejer som intervjuas i en artikel för Expressen idag den 28 januari 2008 säger att tabletterna används för att verkar lugnande och ångestdämpande. Jag funderar vart det ska sluta. Jag har de senaste åren av mitt liv omgett mig av likasinnade människor och när vi diskuterar de här samhällsproblemen är det ingen som någonstans kan förstå hur det har kunnat bli så här. Steget är så litet att bara 10 år tydligen gör enorm skillnad. Vad gör ungdomar med oro och djup nedstämdhet om ytterligare 10 år? Vad kommer min dotter att utsättas för? Jag hoppas naturligtvis att hon kommer att växa upp och slippa det tunga och mörka som de här två tjejerna i Expressen beskriver, men nedstämdhet, humörsvängningar, vilsenhet och melankoli knackar på dörren den dagen du fyller 13 och det är upp till mig hur hon kommer att reagera på det som kommer att florera bland tonåringar då. Jag blir orolig över den här mentaliteten att "det händer inte mig". För trots att tjejerna i tidningen nyligen förlorat sin vän i Tradolan - missbruk tvivlar jag på att det kommer att få dem att sluta. Trots att folk dör av alkohol slutar inte jag att dricka. Trots att människor insjuknar i lungcancer av rökning slutar inte rökare röka. Människor dör av fetma, men jag slutar inte äta. Cyklister utan hjälm dör, jag cyklar 1.7 mil varje dag utan hjälm. Jag ska nog tacka min lyckliga stjärna att jag lever. Det kanske de flesta borde. Därför skulle jag inte bli förvånad om någon av de här två fjortonåriga flickorna dyker upp på löpsedlarna om några månader. För de allra flesta går genom livet med tanken "det händer inte mig".

Till nästa gång

Jessica

Har nyss kommit hem efter en synnerligen trög stängning. De hade visst utfärdat en storm/orkanvarning inatt, jo tack det märkte vi! När jag och Tobbe runt 01:00 skulle bege oss på våra patetiska små cyklar kom vi varken fram eller bak. Regnet var iskallt och dominerande. Vi gick en bit sen sa vi hejdå. Envis som jag är satte jag upp och började trampa tillsynes förgäves, men hem kom jag. Dock blöt, frusen och trött. Ändå sitter jag här, framför datorn, lyssnar på Placebo och väntar på att sömnen ska infinna sig.

Lyfter på hatten till nästa gång...

Klockan är 00:40 och jag är outgrundligt utmattad och hjärnan till trots kan jag inte somna. Imorgon kallar plikten och en avskedsfest för en assistent. Med det i bakhuvudet vill jag inget hellre än att lägga huvudet på sned över en mjuk kudde och slumra till för att orka med morgondagen.

 Det blir jobbigt att andas ibland, inte rent fysiskt. Det är mer så att hjärnan inte orkar med. Det händer att det hugger i hjärtat och att allt blir svart ett ögonblick, men jag har inte oroat mig för egen del den sista tiden. Människor runt omkring mig lever i allra högsta grad och har verkliga bekymmer och vardagliga rutiner. Jag bara flyter. Andra lever händelserika liv och samtalar livligt om nya möten med andra som gör dem lyckliga. De lever. Jag är. De allra flesta är nere då och då det hör livet till sa en vän till mig en gång för längesen, men när de själsliga dilemmana tar över din kropp och blir fysiska då är det dags att stanna upp. När jag i mitt umgänge med andra ser vilka funderingar som förbryllar dem så känner jag mig inte som någon annan. De lever. Jag är. Det kan finnas två olika hypoteser till detta faktum.

1; Jag tänker och analyserar sönder allt för att skydda mig själv och min dotter.

2; De människor jag umgås med inte alls funderar över värdsliga ting, som varför kassörskan i butiken ler lite konstigt, varför mannen på busshållsplatsen håller kvar blicken vid dig länge, varför din chef inte uppskattar det du gör.

Helt logiskt inser jag att ingen av de här båda hypoteserna är svaret på varför jag känner mig som jag gör, men för att hårdra det så är det ungefär så det känns då och då. När jag inte förstår hur upptagna andra är att de inte hör andras svårigheter så är det ungefär så jag resonerar. Jag gör näm ligen alltid plats i mitt liv för andra. Jag öppnar mitt hjärta och jag lyssnar och gör allt för att de ska må bra. När jag någon gång i tidig skolålder insåg att jag var en god vän som inte tog någon för given så fanns det aldrig någon tanke på att man någonsin skulle få något tillbaka från de människorna. Deras vänskap skulle betyda mer än något annat. När jag i detta nu återigen överanalyserar så inser jag att jag idag i allra största grad fordrar mig någonting i gengäld. Jag förväntar mig en vän som då och då frågar hur jag mår. En vän som lyssnar på svaret på frågan de ställde. Någon som ser och hör på mig när jag inte är på topp. Att slippa låta självömkan ta över. De lever. Jag är. Den enda tanken som slår mig när jag funderar över varför människor har slutat att se andra är att de flesta anser att deras liv är det viktigaste och att det enbart innebär huvudbry genom att fråga en medmänniska hur de egentligen mår och lyssna på vad de har att säga. Verkligen lyssna. Det är min summa av mina snart 25 års sönderanalyserat grubbel.

Jag tror på ödet, men även på karma. Jag tror att någon gång i livet kommer jag att få tillbaka något för trogen tjänst som lojal vän. De är. Jag lever för dem.

Varma hälsningar Jessica Petersson

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Ber om ursäkt för det långa blogguppehållet. De senaste dygnen har varit de mest förvirrande jag någonsin upplevt. Natten till torsdag fick min älskade morfar ont i bröstet och fick åka till intensivvårdsavdelningen på närmaste sjukhus. Det verkade dock inte vara så allvarligt och jag blev inte särskilt ororlig, mest skrämd.

Det var sjukt mycket på jobbet igår, men det var kul. Idag skulle jag stigit upp halv nio för att hinna med diverse hushållsarbete. När jag vaknade av att regnet porlade utanför, kikar med grus i ögonen på mobilen och utbrister; NEJ!. Klockan visade 11:08, jag skulle varit på jobbet för 10 minuter sedan. Ringer min dotters dagis förklarar att vi kommer så fort vi kan, kontaktar därefter jobbet som drar en djup suck och ber mig lite beskt att komma så fort jag kan för lunchen börjar snart. Vad tror de?! Att jag tar det lugnt och äter frukost eller? Det är klart att jag kommer så fort jag kan! I vilket fall så blir det kaos. Klär på Cornelia och mig själv, tvättar av mig och ger oss iväg. Då upptäcker jag att det är en mutter på cykeln som har lostnat. En mutter som barnstolen är fäst till, en ytterst viktig mutter! Spänner fast den med hjälp av mitt passerkort . Vid det här laget är klockan redan 11:30och mitt hjärta som redan var stressat över allt med morfar, pumpade nu som aldrig förr. Vi tar oss i alla fall till dagiset bara 1 timme och 45 minuter för sent. Ber om ursäkt och vinkar av min lilla tjej. Kommer på först nu att jag har glömt mina vantar och det är kallt, riktigt isigt kallt. Jag beger mig nu vidare till jobbet. Jag är stressad, men vad ska man göra?! När jag så har passerat rondellen efter Linnéparken blir det plötsligt svart.  Jag vaknar på en blöt och kall kullerstensgata, med regnet i ansiktet. Jag känner att jag gråter men jag fryser mer. Mitt huvud pulserar och allt är väldigt dovt, men ändå klart. Jag kommer plötsligt ihåg vad som hände. En bil kör in rakt framför mig så vi kolliderar. Jag på cykel. Han i bil. Jag hör hans röst lite längre bort - han är chockad och får något som låter som en  ångestattack. Då hör jag mig själv säga: "Det är ingen fara, det var jag som körde in i dig". Vid det här laget har det samlats en hel del människor omkring mig och en kvinna som jag nu inte minns namnet på håller fast mitt huvud och torkar mina kalla tårar. Ambulans är tillkallad och jag känner en stor tacksamhet till alla som hjälpte mig.  Det kommer även en brandbil till plasten, undrar vad de gjorde där?! (Ambulanskillarna var heta tillika poliserna.) Jag fryser något ohyggligt och kan nästan inte prata för den sakens skull. Jag fick säga mitt personnummer säkert 20 gånger och hela tiden kunde jag inte sluta att tänka på vilken sits jag har satt de på jobbet i. Mitt under lunchrusningen en löningsdag, typiskt. Jag tänker också på min morfar som för ett dygn sen också åkte ambulans och var rädd. Fast jag var inte så mycket rädd som kall vid det här laget. Inne i ambulansen var det trångt. Det begränsade utrymmet fick mig att fråga om jag fick öppna ett fönster. Uppenbarligen helt förvirrad eftersom jag frös så innerligt. Det var kanske för att han som satt bredvid mig var het dock, haha. Kommer i vilket fall in på akuten, de klämmer och trycker, tar av mig kläderna och  pressar ihop mig. Jag vet seriöst inte vad de höll på med. Jag hade ont i huvudet. Väldigt ont. De frågar om jag vill ringa någon och jag säger att jag måste ringa till jobbet. Då är där en skötare som säger lite fnittrigt: " Vi menar om du vill ringa någon anhörig eller så?" . Jag svarar bara att det är inte nödvöändigt men jag måste ringa jobbet. När jag ringer så ska ni komma ihåg att jag har gråtit hela tiden, av smärta, rädsla och av kylan. När min chef så svarar så får jag först inte fram någonting bara: "Hej, det är Jessica". Efter en kort stund så säger jag i alla fall att jag har krockat med en bil och att jag ringer senare. Sen lägger jag bara på. Ligger sedan i en säng på ett sjukhus i ett par timmar, smärtan kommer och går men mest är jag öm. Jag får så småningom träffa en läkare som var underbar, om det var för att hon faktiskt var skicklig eller om det var för att hon sa att jag kunde gå hem kan inte jag svara på. Jag går i alla fall och hämtar min cykel som är helt oskadd. Undrar hur bilen ser ut... Cyklar till min dotters dagis och sedan hem. Nu sitter jag här öm och blå med en gigantisk utbuktning på bakhuvudet. Nu är jag trött.

Varma Hälsningar Jessica "Cyklar utan hjälm" Petersson

Patetisk figur, patetiskt liv eller helt enkelt sorglig. Min skugga sköljer över ett tomt lägenhetskomplex en helt vanlig lördag i oktober. Jag funderar över hur mitt liv har blivit, hur det var och vad som fortfarande väntar mig. Jag känner mig ensam en lördag när jag hastigt skrattar till åt ett tarvligt skämt i något än mer tarvligt musikprogram på TV. Jag känner mig ensam när jag tänker högt att jag ska gå och lägga mig. Vem dömer ut mig mest, ni som läser, de som vet bättre eller jag.
Jag går ut en sväng och en mild vind sveper förbi, jag känner mig ensam, men känner mig glad att min skugga föröljer mig. Det får ses som min trogne vän som ställer till det istället för att ställa upp. Ett par glada människor passerar ett i övrigt tyst och stilla område. De pratar högt och skrattar ännu högre. Jag blir avundsjuk, men skakar fort bort den tanken för vem vet hur de människorna har det. Vem är jag att döma dem som lyckliga, även om det kan ses som en positiv fördom så kan det för en ledsen själ med den glada masken på, ses som en ren förolämpning. Därför slutar jag i det ögonblicket att döma lyckliga som ledsna återgår till musikprogrammet och skrattar vidare. Lite skamsen, men mest är jag nog lycklig att jag inte är ensam.


Varma Hälsningar Jessica "Masken" Petersson